Syskonkärlek och saknad

Jag har ett helt annat lugn över att bryta upp igen den här gången. För min egen del tar jag det alltid med ro men de senaste gångerna har jag varit så orolig för barnen.Första gången vi lämnade Warszawa var värst, och det tyckte nog även Amaya. Hon var inte ens två men saknade livet och hemmet i Warszawa väldigt länge.
 
Sen gick det bättre och bättre i Sverige och hon trivdes på förskolan, och så bestämde vi oss för att åka tillbaka.... Men det gick över förväntan. 
 
Den här gången oroar jag mig inte så mycket alls. Kanske borde jag det? Vi kommer sakna deras förskola som är helt otrolig, så det känns ju så klart. Men jag känner mig så otroligt trygg i att tjejerna har varann. Hur det än går och vart vi än hamnar så har de varann på ett annat sätt nu än när Ainhoa var bebis. Och de uppskattar verkligen varandra. Känns fint att veta.