Det finns kanske inget sätt att ta bort oron. Jag tänkte att det var slöseri med energi att oroa sig innan flytten, innan man vet om oron är befogad. Sedan saknade vi ju den fantastiska svenska förskolan och barnet trivdes inte först. Det blev nog värre än vi väntat. Det löste vi genom att bestämma att vi väntar 4 veckor innan vi fattar ett beslut. Efter 4 veckor var han inte trotsig hemma och ledsen vid lämningarna längre. Sedan är det inte lika idylliskt som i Sverige, men valet vi gjorde när vi flyttade var ju det vi trodde skulle vara bäst för oss alla. Man kan inte välja annorlunda för man har inte facit i hand. Kanske idag att vi gjort annorlunda men samtidigt lider han ju inte och vi var faktiskt lite trötta pâ Stockholm. Vi har "flyttfeber" efter ett par âr även om jag ju vill att han ska ha sin barndom pâ en plats känner jag mig själv lite uttrâkad... Jag tycker Amaya verkar vara positiv och social. Min kille är lite försiktig och det tog lite tid för honom att fatta att det fanns "mer regler" att följa i fransk förskola, "mer auktoritet och lyda direkt" som han inte var van vid och det skapade lite konflikter med pedagogerna just i början. Vi fattade inte heller det men det var liksom olika "pedagogik". Det första som hände var att han började säga "merci" typ 1000 gânger om dagen...
Jo och vi har 3 pedagoger pâ 24 barn. Det är det vi ogillar mest; barngruppen känns lite för stor; och det känns som att pedagogerna inte hinner prata/leka/kramas med barnen. Det är väl därför det är en lite mer stressande miljö. Vi märker att han blir lite tröttare och dâ blir han ju även gnälligare och trotsigare sâ det som varit svärt är att hitta en balans. Vi har provat att hämta 12:00 varannan dag men dâ visste han ju inte när han skulle bli hämtad... I början hade han även lite svârare att sova och bajsa pâ förskolan antagligen för att han inte kände sig trygg. Men nu är det inga problem men det tog längre tid. Ett par mânader... Ibland mot slutet av veckan säger han att han inte vill gâ även om han inte är ledsen eller accepterar att han mâste gâ. Men han har faktiskt varit hemma mycket mer sedan vi flyttade för att vi har försökt att "mildra" övergângen.
En sak till jag vill pâpeka. För nu kanske jag spädde pâ din oro. Tänkte ändâ att det kanske var bra att du visste hur nâgon annan tänkt praktiskt och att det kan bli lite turbulent men att det löser sig. Jag tycker att det verkar som att sâdana här flyttar oftast gâr riktigt bra, ja bättre än vâr. Och även om ni skulle stanna i Sverige skulle hon sâ smâningom ändâ byta till stora barngruppen eller skola? Det som vi tänkt vore idealiskt för en flersprâkig, mângkulturell familj är nâgon slags internationell skola. Det är vârt mâl även om vi inte vet om vi lyckas uppnâ det...
Åh, åker du tillbaka? Men oroa dig inte för henne. Det kommer gå bra. Ungar är så anpassningsbara. Bara de har sin mamma och pappa och sin trygghet så fixar de allt :) . Förstår att ni alla vill vara på samma ställe. kram kram till dig ♥ och din fina familj
Vår flytt hit till Belgien har ju gått väldigt bra men jag kan tänka ibland ändå att om några år måste Isolde bryta upp igen och säga hej då (fast vännerna från svenska förskolan kommer hon kanske inte komma ihåg då) till vänner och hennes hemma. Och för Harald kommer det vara första avskedet för han var ju för liten förra sommaren. Det kommer nog gå bra det med, liksom för dina tjejer, men det blir ju att man tänker att det ändå är tråkigt. man vill ju ha båda världarna liksom!
skriven
Svåra val. Det där med att sakna känner jag såväl igen. Det är ju mitt val att mitt barn inte har sin pappa på heltid. Men du och jag måste göra vad vi tror vad som är bäst för oss alla. Följa magkänsla! Föräldrarollen är våran även om den ibland känns som ett alldeles för stort ansvar. Men jag förstår dig absolut, att bryta upp igen. Men det är ju iallafall tillbaka. Till ett ställe hon känner till. Till sin pappa. Men det betyder inte att det kommer vara enkelt men du måste lyssna på dig själv.
Jag hoppas mina beslut är rätt. Det är ju inte lätt att växa upp med pappa på distans och träffa honom enbart perioder men väldigt sällan. 7 veckor är ju en evighet för barn. Mitt barn får följa med på min livsresa till det är gammalt nog att börja sin egen, läste jag någonstans...
Kram på dig