Min fina fina tjej

 
Varldens finaste. Var stora underbara tjej. Som langtar sa efter pappa. Som fragar efter honom pa natten. Som ar sa stor nu att hon forstar att vi snart ska aka dit, till Warszawa dar pappa jobbar som hon sager sjalv. Hon har ju kompisar dar ocksa som hon minns. Sonia, Simon, Artemis.. Men lite ledsen blir hon nar hon kommer ihag att bastisen Carl har flyttat. 
 
Anda oroar jag mig. Aker fran forskolan med graten i halsen nar de berattar hur bra kompis hon blivit med de som skolades in samtidigt, ett riktigt litet kompisgang. Och hon ar ju sa kar i Filip, forskolelararen, att hon blir alldeles fnittrig nar han ar i narheten. 
 
Ocksa maste hon bryta upp igen... Jag vet att hon inte kommer vakna mitt i natten och fraga efter kompisarna pa forskolan. Men anda gor det ont nar jag ser hur hon trivs och hur underbar den dar forskolan ar. 
 
1 Bella:

skriven

Svåra val. Det där med att sakna känner jag såväl igen. Det är ju mitt val att mitt barn inte har sin pappa på heltid. Men du och jag måste göra vad vi tror vad som är bäst för oss alla. Följa magkänsla! Föräldrarollen är våran även om den ibland känns som ett alldeles för stort ansvar. Men jag förstår dig absolut, att bryta upp igen. Men det är ju iallafall tillbaka. Till ett ställe hon känner till. Till sin pappa. Men det betyder inte att det kommer vara enkelt men du måste lyssna på dig själv.

Jag hoppas mina beslut är rätt. Det är ju inte lätt att växa upp med pappa på distans och träffa honom enbart perioder men väldigt sällan. 7 veckor är ju en evighet för barn. Mitt barn får följa med på min livsresa till det är gammalt nog att börja sin egen, läste jag någonstans...
Kram på dig

Svar: Jag vet att du vet Bella. Och 7 veckor är en evighet... Jag oroar mig inte så mycket för Amaya just nu. Hon är tuff och social, utan mer för framtiden. Att hon ska må dåligt av det längre fram, vara arg eller besviken på oss för valen vi gjorde. Förstår du?
Men visst är det absolut en trygghet att återvända även om jag redan nu kan oroa mig för dagen vi flyttar igen... För vi lär ju inte stanna i Warszawa för alltid. Stor kram!
ParisLisa

2 Mammatea:

skriven

Svåra val men det kommer säkert bli bra.

Svar: Det blir det nog! Men man oroar sig lite iallafall...
ParisLisa

3 Isabelle:

skriven

Det finns kanske inget sätt att ta bort oron. Jag tänkte att det var slöseri med energi att oroa sig innan flytten, innan man vet om oron är befogad. Sedan saknade vi ju den fantastiska svenska förskolan och barnet trivdes inte först. Det blev nog värre än vi väntat. Det löste vi genom att bestämma att vi väntar 4 veckor innan vi fattar ett beslut. Efter 4 veckor var han inte trotsig hemma och ledsen vid lämningarna längre. Sedan är det inte lika idylliskt som i Sverige, men valet vi gjorde när vi flyttade var ju det vi trodde skulle vara bäst för oss alla. Man kan inte välja annorlunda för man har inte facit i hand. Kanske idag att vi gjort annorlunda men samtidigt lider han ju inte och vi var faktiskt lite trötta pâ Stockholm. Vi har "flyttfeber" efter ett par âr även om jag ju vill att han ska ha sin barndom pâ en plats känner jag mig själv lite uttrâkad... Jag tycker Amaya verkar vara positiv och social. Min kille är lite försiktig och det tog lite tid för honom att fatta att det fanns "mer regler" att följa i fransk förskola, "mer auktoritet och lyda direkt" som han inte var van vid och det skapade lite konflikter med pedagogerna just i början. Vi fattade inte heller det men det var liksom olika "pedagogik". Det första som hände var att han började säga "merci" typ 1000 gânger om dagen...

4 Anonym:

skriven

Jo och vi har 3 pedagoger pâ 24 barn. Det är det vi ogillar mest; barngruppen känns lite för stor; och det känns som att pedagogerna inte hinner prata/leka/kramas med barnen. Det är väl därför det är en lite mer stressande miljö. Vi märker att han blir lite tröttare och dâ blir han ju även gnälligare och trotsigare sâ det som varit svärt är att hitta en balans. Vi har provat att hämta 12:00 varannan dag men dâ visste han ju inte när han skulle bli hämtad... I början hade han även lite svârare att sova och bajsa pâ förskolan antagligen för att han inte kände sig trygg. Men nu är det inga problem men det tog längre tid. Ett par mânader... Ibland mot slutet av veckan säger han att han inte vill gâ även om han inte är ledsen eller accepterar att han mâste gâ. Men han har faktiskt varit hemma mycket mer sedan vi flyttade för att vi har försökt att "mildra" övergângen.

Svar: Låter tufft! Jag har sen tidigare lite koll på förskolor i Warszawa eftersom Amaya redan gått på en. Och jag har valt ut några som jag tror skulle passa. För oss blir det privat vilken vi än väljer, vi vill inte att de ska gå på en förskola med bara polska (inte för att det är nåt fel med det men tjejerna har redan så många andra språk som mäster underhållas).
ParisLisa

5 Anonym:

skriven

En sak till jag vill pâpeka. För nu kanske jag spädde pâ din oro. Tänkte ändâ att det kanske var bra att du visste hur nâgon annan tänkt praktiskt och att det kan bli lite turbulent men att det löser sig. Jag tycker att det verkar som att sâdana här flyttar oftast gâr riktigt bra, ja bättre än vâr. Och även om ni skulle stanna i Sverige skulle hon sâ smâningom ändâ byta till stora barngruppen eller skola? Det som vi tänkt vore idealiskt för en flersprâkig, mângkulturell familj är nâgon slags internationell skola. Det är vârt mâl även om vi inte vet om vi lyckas uppnâ det...

Svar: Tack för att du delar med dig! Och inte spär du på någon oro. Det är lite svårt att förklara hur jag känner. Amaya är väldigt tuff och flexibel, och dessutom social så jag tror inte att hon kommer lida speciellt. Der hjälper ju dessutom att vi flyttar tillbaks till en plats hon känner till. Jag är nog mest orolig att hon ska känna längre fram att vi inte tog rätt beslut... Ainhoa kommer nog vara mer känslig men än så länge är hon för liten som tur är!
ParisLisa

6 Linda K - Hemma hos Klintons:

skriven

Åh, åker du tillbaka? Men oroa dig inte för henne. Det kommer gå bra. Ungar är så anpassningsbara. Bara de har sin mamma och pappa och sin trygghet så fixar de allt :) . Förstår att ni alla vill vara på samma ställe. kram kram till dig ♥ och din fina familj

Svar: Tack Linda! Jag tror hon fixar det ocksa men visst kanns det sorgligt att saga hej da till alla personner hon tycker sa mycket om nu. Men vi ar ju tillbaks igen i sommar! Stor kram till dig ocksa!
ParisLisa

7 Anna (Sthlm):

skriven

Vår flytt hit till Belgien har ju gått väldigt bra men jag kan tänka ibland ändå att om några år måste Isolde bryta upp igen och säga hej då (fast vännerna från svenska förskolan kommer hon kanske inte komma ihåg då) till vänner och hennes hemma. Och för Harald kommer det vara första avskedet för han var ju för liten förra sommaren. Det kommer nog gå bra det med, liksom för dina tjejer, men det blir ju att man tänker att det ändå är tråkigt. man vill ju ha båda världarna liksom!

Svar: Det klart att det kommer gå bra men jag vet precis hur du menar. Älskar det här livet men det gör ont i hjärtat att tänka att våra tjejer aldrig kommer gå tillräckligt länge på samma förskola/aktivitet för att fröknar etc verkligen ska komma ihåg dom. Själv bodde jag ju på samma ställe hela livet och alla bor kvar och minns så klart vem man är ;)
ParisLisa

Kommentera här: