Min träning

Sen jag blev gravid med Ainhoa så har jag i stort sett inte gjort nånting alls i träningsväg. Nån liten jogg här och där men inget mer. Jag behöver fysisk aktivitet för att må bra! Visst rör jag på mig hela tiden, med två vilda barn hemma så är allt annat en omöjlighet, men det räcker inte för att må bra i kropp och knopp.
 
Så nu när vi är tillbaks i Warszawa där livet är lättare och allting billigare, och vi dessutom har hjälp med tjejerna så kan jag äntligen hitta på saker. Att få en starkare bål och rygg var verkligen prioritet. Har inga problem med vikten men har verkligen lidit av dålig hållning och svag rygg. Så jag bestämde mig för att testa Pilates. 
 
Bara 10 minuters promenad från oss jobbar en tjej som pilatesintruktör och jag tar privata klasser hos henne i hennes studio. Och vilken grej, jag bara älskar det! Efter bara fyra klasser känner jag mig mycket bättre, går med rak rygg och jag har äntligen fått kontakt med mina magmuskler som jag tappade bort efter graviditeterna. Så Pilates kommer jag definitivt fortsätta med så länge vi är här. 
 
Som ni kunnat läsa tidigare så har jag även tagit upp ridningen och det är ju verkligen min favoritsysselsättning. Hela jag mår bra och får dessutom känna av mindfulness under en hel timme. Full koncentration och alla muskler i hela kroppen som jobbar. Önskar jag kunde göra det oftare än en gång i veckan.
 
Idealt borde jag se till att komma ut på en joggintur en gång i veckan också, men just nu har jag verkligen ingen lust. Så jag väntar lite till på motivationen, och kommer den inte så får jag nog tvinga mig ut trots allt.
 
Vad gör ni andra för att må bra och hålla er i form? 
 
 
 
Bästa träningskompisen!
 
 
Jobbar hårt på att tjejerna ska få samma intresse! 
 
 
Så här såg det ut på den tiden då vi hade ett gym i byggnaden.. Det var goda tider det!
 
 
 
 
 

Ainhoa

Tänk att vår lilla tjej har hunnit bli 15 månader redan! Sen vi kom till Warszawa har hon verkligen vuxit, och den jobbiga mammigheten är som bortblåst. Nu på dagarna spenderar hon ju mer tid med Amaya som inte går till förskolan och vi hittar på så mycket mer saker tillsammans. Vädret är bättre också så vi är mer utomhus vilket hon älskar.
 
Hon pratar lite grann, mamma, pappa, yaya (farmor som precis varit här), aya/ama (Amaya), flaska, fot, skor, strumpa, gurka, boll, ese (den här), Alfons, Ba (bamse), bye bye... 
 
Hon springer, klättrar, äter som en häst, älskar alla typer av bollar och har redan börjat försöka klä på sig själv. Vill bara leka med det som syrran leker med och älskar alla krämer, deodoranter, sminkgrejor och annat som finns i mammas badrumslåda. Toaletten är också väldigt interessant. Utomhus kan hon sitta i en gunga hur länge som helst och blir alldeles till sig när hon ser en hund. Eller vilket typ av djur som helst.  
 
Hon var världens lättaste bebis men nu har hon ett riktigt humör och när jag säger ifrån pekar hon med fingret mot mig och säger "nä, nä, nä!" Tonåren lär bli intressanta....
 
Vår lilla tjej som fortfarande väcker oss flera gånger på nätterna. Tur att vi älskar henne så! 
 
 
 
 

Det här med ridning

Från det att jag var ungefär 10 år och fram tills jag flyttade utomlands gick jag på ridskola en gång i veckan. Hela tonåren spenderade jag dessutom den mesta av min vakna tid i stallet. Jag var skötare på två hästar, borstade, mockade, tog hand om utrustningen och ibland fick jag rida ut i skogen. På helgerna följde jag med på tävlingar och var ofta i stallet innan 7.00 och kom hem sent. 
 
Ofta tävlade jag själv och det var ju bara det bästa, speciellt när det gick bra. 
 
Det är en ganska tuff grej. Att som 14-åring ta ansvar för en stor häst, det är tungt och nåt som måste göras även om det spöregnar eller är -20. 
 
Så för mig var det en skola, att lära mig att jobba hårt och ta ansvar. Dessutom omgiven av bra människor. Nåt som jag önskar våra tjejer i framtiden. 
 
Efter några år i Warszawa så bestämde jag mig för att ta upp ridningen igen. Så glad att jag bestämde det! Det är enda gången som jag är helt koncentrerad på det jag gör just då, och utöver att ridningen är så himla kul så är just den där mindfullness-stunden himla viktig för mig. 
 
Men sen jag tog upp ridningen så har jag fått lite kommentarer om att ridning är en "rikemanssport". Det känns inte rätt för mig, antagligen för att intresset är så mycket mer för mig än just själva ridningen. Självklart, en ridlektion är inte gratis. Hjälm, byxor, stövlar och allt det där kostar också. Men skulle ni säga att ridning är en rikemanssport? Det är ju Sveriges andra mest utövade sport för barn mellan 6 och 20 år (Tack Anna för rättningen!), så antingen är svenskar rika överlag eller så behöver man inte vara så rik? 
 
Vore kul att höra vad ni tycker då min man och jag har väldigt delade åsikter (han har ju aldrig varit intressant av ridsport men har starka spanska åsikter ändå..).