Ikväll kommer mannen äntligen med mina grejor!! :)

Som ni minns sa passade jag pa att köpa en ny skjorta i veckan. I brist pa annat sa matchade jag den med jeans och stövlar, precis som förra veckan  ;)

Ser ni att hela ärmen är lite "puff"? Det gillar jag! Och ser ni vad langharig jag blivit igen? Det växer som gräs. Maste passa pa att fixa till det nu när jag är i Paris.

Trevlig fredagkväll!

Solen skiner här idag igen, sa jag tycker vi fortsätter var promenad mot Ile Saint Louis!



Ile Saint Louis, Ile de la Cité och 5:e arrondissement sett fran Quai de l'hôtel de Ville




Ile Saint Louis och Ile de la Cité sett fran Pont Louis Philippe




Quai de l'hôtel de Ville sett fran Pont Louis Philippe

Ile Saint Louis med Ile de la Cité och Pont d'Arcole i bakgrunden

Pantheon sett i motljus fran Ile Saint Louis

19 november och man kunde sitte ute och äta i solen..

Notre Dame





Quai de Borbon, Ile Saint Louis


Som alltid, sen den dagen jag flyttade hit, sa lyckade Paris göra mig lycklig. All by herself. Var jag än hamnar i världen sa kommer Paris alltid vara hemma. Nagot annat är inte möjligt, hon gjorde mig ju till den jag är idag.

Paris, je t'aime.

Jag tog eftermiddagen ledigt idag. Kunde inte ha valt en bättre dag. Det har varit en underbar dag. Sa jag bestämde mig för att spendera den med Paris.

Jag var nästan lite förväntansfull och pirrig när jag steg av metron pa Concorde. Snart skulle jag vara mitt i mitt älskade Paris. Och hon svek mig inte, bättre sällskap hade jag inte kunnat fa idag. Det blev en promenad fran Place de la Concorde, genom Jardin des Tuileries, förbi Louvren, längs Seine bort till Ile Saint Louis. Underbart.

 Tog massor med bilder och vill gärna dela dem med er men delar upp det i tva inlägg. Följ med!



Place de la Concorde & Tour Eiffel

Place de la Concorde & Tour Eiffel, taget fran Jardin des Tuileries




Jardin des Tuileries




Lunch break!




Jardin des Tuileries, ser ni Place de la Concorde och Triumfbagen?





Seine, Pont des Arts och Ile de la Cité



Seine, Louvren och Eiffeltornet. Taget fran Pont des Arts.




Voie Georges Pompidou




Nu har vi gatt hälften, vi fortsätter imorgon!

Idag är jag en ny människa. Ja, nästan i alla fall. Som vanligt när jag var pa gränsen av vad jag klarar av sa bokade jag in mig för en kinesisk massage hos Doktor Bun Chao Tang. Han gör verkligen under med en stressad kropp. Har ni gatt pa kinesisk massage nagon gang? Jag älskar det, för den är hard men med stora rörelser, och hela händerna. Och kroppen är ordentlig varm innan han verkligen attackerar. Jag klarar inte av san där "ettrig" massage när de trycker med bara ett finger, eller mesmassage som inte känns alls. Ska nog unna mig en till massage i nästa vecka.

Sa här ser det ut hos Doktor Bun Chao Tang. Inget spa direkt, men underbar massage!

Sen träffade jag mirakelman nummer tva. Min vän P. Vi drack vin, at mat och babblade hela kvällen. Det är terapi det.

 

Jag ville verkligen halla igang med träningen den här gangen, jag var helt inställd pa det. I alla fall sa langt som det bara gar. Men det kom av sig. Vissa medeciner jag tar gör mig sa himla trött. Alltsa inte bara sovtrött, utan nedstämd och helt utan motvation. Till nagonting alls. Jag som brukar vara positiv och glad känner inte alls igen mig själv da ingenting känns roligt längre. När det är som värst sa kan jag inte ens tänka pa nagot som skulle göra mig glad. Väldigt trakig känsla kan jag lova, som tur är vet jag ju att det är övergaende!

 

Hade jag varit kvar i Warszawa sa hade det nog blivit lite mer träning i alla fall. Det är ju sa mycket mer tillgängligt där. En liten stund pa löpbandet, lite stryketräning och simmning, det hade varit perfekt.

 

Kanske att jag hade klarat att halla igang bättre även här i Paris om jag haft nagon att träna med. Nagon sm pushade lite och som jag blev glad av att träna med. Men jag kan lova er att träning är inte mina Parisvänners största intresse, tyvärr...

 

Sa tyvärr har det bara blivit nagra ynka promenader, och lite biceps och axlar. Önskar sa att jag kunde hitta styrkan och motivationen att göra nagonting mer. Det är hemskt vad hormoner kan göra med en..

 

Jag vet att nagra av er där ute gatt igenom samma sak som mig, hur höll ni igang?

 

Jag hoppas vara ute ur den värsta hormondimman tills i helgen, och da har ju dessutom mannen kommit med mina träningskläder. Kanske blir det en sväng i Bois de Vincennes da. Det skulle vara härligt ! För sen är det dags för hormondimma 2, och da blir det ingen hardare träning alls…

 

Men sen, da kommer jag komma tillbaks som en kanon med massa lagrad motivation!

Det blev lite shopping pa vägen hem fran läkaren. Kunde inte lata bli att hoppa av metron vid Hotel de Ville och ga in pa "min" h&m och Zara. Visst är det sa att man har butiker där man vet att man alltid hittar nat? Pa Zara i Warszawa tror jag faktiskt inte att jag har köpt nat ännu...

Nu ikväll blev det nya fina underkläder fran h&m och en vit skjorta fran Zara. Och jag är glad!

... jag är en nomad.

När man lever som jag sa maste man halla reda pa hur manga dagar man spenderar i olika länder, helt enkelt för att veta var man ska betala skatt. I Frankrike behöver man inte betala skatt om man varit utanför landet mer än 183 dagar pa ett ar (fast da maste man ju sa klart betala skatt nagon annanstans)  .

Sa alla mina resor antecknas väl, och alla boardingpass sparas. Förra veckan var vi i kontakt med en skatteradgivare som bad mig ränka pa hur manga dagar jag spenderat i Frankrike och Polen under 2009.

Sa här ser det preliminära resultatet ut:

Frankrike 157 dagar
Polen 114 dagar

Det blir 271 dagar totalt... vilket betyder att jag spenderat 94 dagar (3 manader!) nagon annanstans. Var da undrar jag? Och da räknas inte dagresor in... Puh. Jag blir trött bara av att tänka pa det. Inte konstigt att jag längtar efter lite vardag och rutin ibland. :)

Sa här ser min vardag ut ganska ofta, fast jag brukar komma undan med en väska!

Jag är stressad. Inte sa där att jag springer omkring och inte vet hur jag ska hinna till nästa möte. Nej inte alls. Jag jobbar hemma i Paris. Behöver inte ens klämmas med de andra parisarna pa metron. Äter min frukost i lugn och ro. Kan ta en skönt promenad pa lunchen. Hinner till affären innan alla andra kommer dit. Ända är varje muskel i min kropp spänd som en fiolsträng. Jag har ont överallt.. i nacken, i ryggen, i rumpan, i benen, i fötterna, i händerna, runt ögonen... och snart har jag bitit hal pa min bettskena igen.

Den här stressen kommer inifran och jag har fortfarande inte lärt mig att handskas med den. Den där oron som gnager som gör en helt utmattad. Imorgon kanske det känns bättre, ibland gör blir det sa fast jag aldrig vet varför. 

Mannen min säger att jag har ett för stort hjärta, att det är underbart för de som är runt omkring mig men att det gör mig alldeles för sarbar. Men jag vet fortfarande inte hur man kan skydda det bättre.

Jag är "fast" i Paris hela veckan med bara de grejorna jag hade med mig för min planerade 2 dagarsvistelse, som nu blev 10 dagar med en helg i Madrid. Tva skjortor, en kofta, tva par jeans, stövlar och mina Converse. That's it. Inga träningsgrejor alls för jag var bombsäker pa att jag inte skulle hinna träna. Först pa fredag (!) kommer mannen med mina saker...

Men, den som söker han finner. Titta vad jag lyckade hitta undangömt in lador och kartonger här i var tomma Parislägenhet:

Ett par väldigt gamla Nike Air skor, en topp, mannens gamla vindjacka och hantlar! Sa det blev en 30 minuters promenad pa lunchen och ikväll ger jag mig ut igen. Hantlarna ska användas ocksa. Skorna var inte sa tokiga faktiskt, de far minsann följa med till Warszawa sa smaningom.

 

Mina absoluta älsklingsjeans finns pa klickbart avstand. Hos ASOS. Nu är fragan... ska jag klicka hem dom? De är ju inte billiga, men ack sa perfekta.

I fredags var det alltsa dags att ge sig upp i luften igen. Kom till flygplatsen i ganska bra tid för en gangs skull. Till säkerhetskontrollen var det langa köer som vanligt. När jag äntligen kommit igenom, samlat ihop mina saker, hoppat i stövlarna och fatt pa mig skärpet hör jag ....all remaining passengers to Warsaw please proceed urgently to gate... Shit tänke jag, tills jag kom pa att jag skulle ju till Madrid!

Tidigare pa dagen hade jag hittat 20 Euro i fickan pa ett par mysbyxor som jag lämnat kvar i Paris. Med mer än 45 minuter kvar till min flight sa unnade jag mig faktiskt en 10 minuters Be Up massage hos BeRelax för dom pengarna. Det var jag värd! Och skönt var det. Prova ni med nästa gang ni har vägarna förbi Paris CDG eller Orly, Frankfurt, Rom eller Milano (finns bade pa Malpensa och Linate). Det var nästan sa jag lyckade somna pa flighten sen...

I fredags kväll kom vi fram till Madrid. Svärmor hade gatt och lagt sig efter en lang dag pa sjukhuset. Men "vart" rum var fixat, sängarna bäddade och...pyjamasarna framlagda! Hon är sa söt min svärmor, men vad är det med spanjorer och deras kärlek till pyjamasar?

Vi var ju bara tvugna att köra en "dagens outfit"! Sa här bjuder vi lite pa oss själva :)

Bla till mannen...

och röd till mig! :)


Och farmor mar bättre. En riktig krutgumma det där!

Det blir Madrid ikväll, inte Warszawa. Mannens farmor har blivit dalig sa vill inte missa möjligheten att aka dit. Pa söndag kommer jag tillbaks hit till Paris. Tur att jag gillade nya skjortan för den lär jag behöva ha pa mig den närmasta veckan, mannen kommer med mina grejor fran Warszawa först nästa fredag. Ja ja, vi har ju lite annat att oroa oss för just nu än kläder...  

Sa här fint väder hoppas jag pa, men gärna lite svalare än i augusti.

Nu börjar jag svara pa era kommentarer igen, det far vara slut pa bloggsemestern! ;) Har inte hunnit med allt, men det kommer. Tänkte bara berätta det.

Och ja just det, träffade en underbar läkare idag. Det kändes bra i hela magen. Sant är sa himla viktigt.

Bonne nuit kära bloggvänner!

Otroligt lungt pa jobbet idag. Ibland blir det sa när man jobbar i projekt, det kommer dagar när man bara väntar pa svar och resultat fran andra innan man kan fortsätta.

Sa jag passar pa att slänga upp en dagens för jag är nämligen helt kär i min nya skjorta fran Zara. Sa illa att jag nog sticker tillbaks och köper fler färger! Gillar ni den? Skönt att sätta pa sig nat som inte är svart, gratt eller brunt dessutom. :)

Och jeansen, mina älskade jeans fran Sass & Bide som haller pa att ramla ihop. Spelar ingen roll hur manga jeans jag köper, de här är de bästa! Stövlarna har jag köpt i Aten. Ibland funderar jag pa att aka tillbaks dit bara för att köpa stövlar. Hela butiken luktade läder och det fanns massor, allt i riktigt läder till humana priser!

Skärp och väskan är ocksa i läder och kommer fran min lilla guldgruva här i Paris som jag skrivit om tidigare. Blir nog ett besök nästa vecka.

Och ni ser väl att Hope armbandet är med? :)

Idag fick jag äntligen se bla himmel! Tänk att man ska behöva ge sig upp pa 10 000 meters höjd för det... I Warszawa har vi inte sett solen pa evigheter känns det som. Nu är jag i Paris, kan se nagra stjärnor sa jag hoppas pa lite sol i morgon.

Japp, Paris igen. Men bara tva dagar den här gangen. Ska bara ta ett blodprov, träffa en lâkare och aka hem igen. Sa kan det ga när man bor i ett land och gör IVF i ett annat. 

 

Bla himmel... 

 

.....och en disig vy av Paris.

 
Med det säger jag god natt mina vänner!

.. sa har jag:

* Spenderat flera kvällar pa soffan och tittat pa film i armarna pa min man
* Bakat 40 kanelbullar som blev väldigt uppskattade
* Handlat lite nya kläder till min överfyllda garderob där allt kändes gammalt och urtvättat
* Haft huset fullt - älskade svager med vänner fran Spanien, Italien och Belgien har varit pa besök
* Varit en helg till Krakow
* Tänkt pa allt jag ska blogga upp!
* Tänkt att det faktiskt skulle vara kul att jobba helt för mig själv en dag, som konsult
* Hittat motivation mitt i hormonmolnet och tränat en gang. Och vet ni, det gjorde inte det minsta ont i benen!
* Besökt det som en gang maste varit helvetet pa jorden, Auschwitz, och chokats över människans grymet
* Förundrats över all bloggvänskap. Det pratas om webhat, här inne - och hos er - känner jag bara en massa webkärlek!

Och mer om det kommer alldeles snart! Nu ska jag krypa upp bevid min man och titta pa ytterligare en film. Imorgon är vi lediga här!

Tack alla för era underbara ord till inlägget nedan. Att ni bryr er, och hoppas för oss gör mig väldigt väldigt rörd.

Ni är ju en ganska trogen liten skara läsare, och vi "känner" ju varann ganska bra vid det här laget sa jag var inte sa orolig över att ta upp det här pa bloggen. Men jag anade inte att ni skulle beröra mig sa med era fina ord. 

Jag kommer att svara er alla personligen, det lovar jag. Men just nu behöver jag lite mer tid. Har sa mycket att berätta för er men orken finns inte riktigt där även om jag saknar er.

Det här är nagot som jag egentligen aldrig tänkt skriva om pa bloggen, eller jo,  kanske en dag da hela prövningen ligger bakom oss. Men sa började jag läsa andra bloggar av starka tjejer som skriver att det här är nagot som är viktigt att blogga om, för att informera och kanske hjälpa och stötta andra. Men det var egentligen inte förrän Linda fragade sina läsare hur man orkar som jag kände att jag kanske ville skriva om det trots allt. Sa nu gör jag det, fast jag vet inte om jag nagonsin publicerar det, eller sa kanske jag gör det, men raderar det igen. Det är inte för att jag inte vill prata om det, tvärtom! Det handlar mer om att jag behöver nagot där jag kan tänka pa annat och kanske glömma en liten stund. Och det är det bloggen varit för mig. Jag vill blogga som Parislisa. Inte som IVFLisa som folk tycker synd om.

 

Som sagt, Linda undrade hur man orkar ga igenom det här igen och igen. Men vad är det da som är sa himla jobbigt? Det kan vara svart för andra att första tror jag. Den där enorma sorgen som man bär pa varje dag. Inte alltid lika stark, men alltid närvarande. Sorgen och saknade av det man aldrig fatt. Saknaden av nagot man aldrig haft... det later kanske konstigt för er, men den är sa otrolig stark och alltid där. Känslan av totalt misslyckande. Skuld..Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Utanförskap. Livet rullar pa för alla andra men inte för oss. De har nagot som vi inte riktigt kan greppa. Att sorgen är sa tung att bära att man inte orkar halla kontakten med en del vänner. Att man dessutom förlorar dem för en tid för att det gör sa himla ont. Skuld över att man inte riktigt kan dela deras glädje. Och skuld över att man borde orka. Oron och stressen över att det kanske aldrig löser sig. Att vi aldrig far bli en familj.

 

Mer än fyra langa ar. Det psykiska är den tyngsta biten. Och väntan. Det är en evig väntan. Hela tiden. Inte bara pa slutresultatet, utan pa varje steg i processen. Väntan pa att rätt dag ska infallla, väntan pa undersökningar, väntan pa alla möjliga resultat, väntan pa att fa veta nästa steg... Det tar aldrig slut. Talamod maste man ha för att inte bli helt galen.

 

Vi äger inte var tid. Det gör läkarna. Och vi later det vara sa för vi vill ju sa gärna. Det är det enda vill vill. Sa vi anpassar oss. Och väntar.

 

Att man dessutom är en sadan som har mottot att med rätt vilja, motivation och hart arbete sa kan man fa allt man drömmer om hjälper inte alls. Det gäller liksom inte här. Säger naturen nej sa är det nej. Det spelar ingen roll hur snäll jag är mot min kropp, vilka mediciner jag tar, hur mycket fakta jag letar upp pa internet, hur ofta jag ifragsätter mina läkare, hur mycket jag tränar, hur ofta jag gar pa akupunktur, hur jag sover pa nätterna, om jag dricker vin, hur mycket jag ber till en gud jag inte tror pa, hur mycket min man och jag älskar varann och bara önskar en sak som andra tar förgivet.... är det nej sa är det nej.

 

4 1/2 ar är en lang tid. Men vi har skyndat langsamt. Det har varit viktigt för oss att det här inte tar över vart liv. Och när man väl gett sig in karusellen sa finns det ingen väg ut. Det visste vi och drog pa det sista steget... hoppades in i det sista att det kanske kanske skulle lösa sig. Men det gjorde det inte.  

 

Utöver alla vanliga manader, da vi som andra lyckligt lottade försökt göra barn pa naturligt vis, sa har jag proppat min kropp full med hormoner 9 ganger. 9 ganger med extra starkt hopp. 9 ganger med ännu större besvikelse och sorg. 9 ganger har vart liv helt kretsat kring läkarbesök, mediciner, blodprover, resultat... Sprutor som egentligen ska vara i kylen har fatt följa med pa alla möjliga äventyr i ispasar. För vi vägrar sluta leva. Det ska inte ta det ifran oss ocksa. Sa sa länge orken finns där sa kör vi pa som vanligt. Fast annorlunda, inte som andra. Pa vart sätt.

 

Vissa medeciner gör en finnig, svullen, ledsen och trött. Sa otroligt trött. Jag har haft dagar da jag gratit pa vägen hem fran jobbet för jag inte vetat hur jag ska orka hela vägen hem. Men det kan man leva med. Man vet att det bara är en kort period, det blir bättre. Det värsta är när man gjort allt man kan, kroppen är klar och man maste lata naturen sköta sitt. En mardrömsväntan där man kastas mellan hopp och förtvivlan.

 

Och det svarta halet som väntar efter ett negativt resultat. När man bara faller och faller, när tararna aldrig tar slut. När man inte vet hur man ska orka leva vidare. Later kanske drastiskt, men just da känns det faktiskt sa. Rösten som ekar i ens huvudet som hanskrattar och säger „men hur kunde du tro att det skulle kunna hända dig?“

 

Hur orkar man da? Jag har tänkt mycket pa det. Det finns manga svar, men jag kan bara svara för mig själv. Jag orkar för att jag inte är ensam. Jag delar det här med min älskade och bästa vän. Vi stöttar varann, mest han mig dock. Och han känner mig bättre än nagon annan och säger ifran när det är tid att tänka pa annat. Jag orkar för att jag är omgiven av människor som peppar, stöttar och lyssnar. Vill jag prata sa far jag göra det, utan gränser, men när jag inte vill prata om det sa är det ingen som tränger sig pa. Jag orkar för att jag har ett underbart liv. Jag har ett jobb som jag älskar, jag reser, träffar intressanta människor varje dag, bor mitt i Europa, gör saker som jag tycker om och lär mig nytt hela tiden. Jag orkar för att det finns hopp. Jag orkar för att jag vet att när det äntligen är var tur sa kommer det här inte spela nagon roll. Men ett svar som nog passar in pa alla oss IVF:are är att den krassa nakna sanningen är att vi orkar för att det inte finns nagot alternativ. Alternativet skulle vara att ge upp och det ar och kommer heller aldrig bli aktuellt. Ge upp skulle innebära att aldrig komma ur det svarta halet. Kärleken till den här lilla människan som vi ännu inte träffat är alltför stark för att lata mig stanna där.

  

Mina tankar är pa annat hall just nu. De svävar lite varstans och kommer nog göra det i nagra veckor framöver. Sa om jag inte bloggar sa vet ni varför. Det är för att funderingarna blir för manga och bloggen inte riktigt far plats. Men det är inget att vara orolig över, det lovar jag.