Nytt personbästa!

Tillbaks i Warszawa igen, och imorse var jag pa min morgonpromenad. Kände faktiskt att jag saknade det i Paris, det är ett gott tecken!

Nu ikväll gav vi oss ut och sprang, tillsammans. Jag bad mannen agera dragkrok. Stackarn fick dra ner tempot och jag fick dra upp. Och det lönade sig, nytt personbästa!! Nu behöver jag träna pa tva saker för att kunna halla det här tempot även längre streckor:

* Andningen! Jag andas inte tillräckligt bra och blir för anfadd. När jag väl sprungit klart sa är jag redo att ge mig av igen efter 15 sekunder. Vilket visar (enligt mig) att jag skulle kunna springa längre om jag andas bättre.
* Armarna. Jag märkte idag när jag sprang med mannen att han använder sina armar bra mycket mer än jag. Jag sag mest ut som en stel pinne. Det maste det bli ändring pa!

Alla tips är välkomna!

Avslutade med axlar, biceps, mage och rygg i gymmet.



Nu är det läggdags! Sov gott!

Hela havet stormar

Det är verkligen stormigt pa jobbet just nu. I fredags morse sa ringde min chef, mentor och vän och meddelande helt oväntat att han lämnar företaget - med omedelbar verkan. Jag fann inte ens ord, satt mest och gapade medans tankarna snurrade i huvudet.

Under mina ar sa har jag blivit av med fler chefer än vad jag ens minns. Det har inte berört mig speciellt. Men det här är annorlunda. Med risk för ett väldigt lang inlägg sa ska jag försöka förklara.

2005 da jag arbetade för den franska organisationen sa blev jag tillfragad om jag vill vara med i ett projekt för att förbättra vara processer och system. Jag blev jätteglad och tackade jag. Projektet leddes av en kille fran Europa organisationen - V. Redan första dagen visste jag att han hade mitt drömjobb - ett jobb som jag inte riktigt visste fanns tidigare men som verkade otroligt intressant och givande. Vi fick dessutom väldigt bra kontakt pa en gang!

2006 var V tillbaks i Paris en längre tid för ett annat projekt som jag inte var med i. Under den här tiden sa var jag under otrolig (nästan omännsklig) stress fran den franska organisationen och det kom till en punkt da allt brast. Tack vare V sa hittade jag motivationen igen, han var den som trodde pa mig, och peppade mig att kämpa vidare. När mina egna chefer behandade mig som skit (jo, det är sant) sa fanns han där. Han fick med med i ytterligare ett projekt under hans ledning och det tog inte lang tid innan jag var pa mitt vanliga jag igen.

Innan han lämnade Paris den gangen sa berättade han för mig att han skulle fa en ny tjänst och möjligheten att bilda sitt eget team pa Europa niva. Jag svävade pa sma moln när han sa att när jag är redo sa skulle han gärna vilja ha mig i sitt team, var jag intresserad? Om jag var!! Alla de timmar som jag jobbat för den franska organisationen sen dess, alla beslut som tagits angaende min karriär, har varit med en enda tanke - bli redo att jobba i Vs team.

Under den här tiden sa hjälpte V mig att ta beslut om nya tjänster jag blev erbjuden, han fanns alltid där när jag behövde rad och han höll mig informerad om utveckligen i hans team. Varannan manad fick jag ett mail eller ett samtal där han berättade att han inte glömt mig. Vi fick även möjligheten att jobba tillsammans med ytterligare 2 projekt under den här perioden.

Sen sa, äntligen i slutet pa 2007 sa kom samtalet jag väntat pa: Vi söker en ny person till mitt team. Yes! Jag var tvungen att söka som alla andra, V var väldigt noga med att allt skulle vara rättvist. Tvivlade inte pa att jag skulle fa komma pa intervju - men sen da? Tänk om det dyker upp nan okänd stjärna och snor "min' plats. Jag gick som pa nalar de langa dagarna som jag väntade pa beslutet. Tillslut sa ringde i alla fall telefonen: "Hi Lisa, I'd like to offer you a job". Vilken lycka!




Jag har aldrig angrat en endaste sekund att jag tog det beslutet. Jag har lärt mig otroligt mycket. V har en förmaga att motivera människor att göra deras bästa, utan att man känner nagon press. Jag har aldrig kännt den stress jag gjort i andra jobb, bara en positiv stress att vilja prestera och göra mitt bästa! Man känner sig väldigt trygg i hans team, man vet att han är där och hjälper till om det behövs, leder en pa rätt väg och man kan lita pa honom till 100%. Han lyckades dessutom bilda ett superteam där vi alla kommer otroligt bra överens, jobbar pa samma sätt och mot samma mal. Och vi har sa himla kul tillsammans!

Nu finns han inte där längre. Och vart lilla team splitras med största sannolikhet. Det later säkert drastiskt och överdrivet, det är ju ända bara ett jobb, men jag är sa himla ledsen. För honom, pa sättet som det hela skötts och for att det kanske aldrig kan bli sa här bra igen. Visst ordnar det sig, självklart! Men att jobba för V pa det här sättet och i vart team, det var verkligen nat exceptionellt. Och jag undrar om jag kan prestera pa samma sätt utan min coach? Det far framtiden utvisa. Just nu är det business as usual, men utan chef...

Un peu de champagne avec les garçons

Igar var det äntligen dags att träffa dom igen, mina mycket saknade vänner: "Les Garçons"!

Vi började med en apero hemma hos dom, rosa bubbel och lite tilltugg. Sen akte en flaska rött fram, och fler tilltugg. Vi hade ju sa mycket att prata om efter en hel sommar utan att ses och vi skrattade sa vi grät vid flera tillfällen.

Vid 22 tiden bar till av till Chez Prosper, grabbarnas stammisställe. Fullproppad med folk som vanligt, och massor med god mat. Jag at samma sak som alltid, ibland undrar jag hur jag far i mig allt? ;)

En Pariskväll helt i min smak. Det var sa underbart att träffa dom igen, och att veta att det inte tar sa lang tid tills nästa gang.