Mina vänner!
Mannen hade en "where do I belong?" kväll för nagra dagar sen. Blir ju lätt sa när man känner sig ganska hemma pa manga ställen, men inte 100% hemma nanstans, inte ens i landet man föddes. Efter manga ar utomlands sa märker man att man är annorlunda, var man är... Min man som alltid har varit 200% spanjor kan tycka att det är jobbigt att acceptera...
Jag däremot har inget problem med det. Hemma för mig är där vi är, där vi är tillsammans och gör vara saker pa vart sätt, som vi tycker om. Visst saknar jag Sverige ibland, men har liksom vetat ett det blir nog aldrig mer Sverige. Även om vi drömmer om ett stort hus vid en sjö ganska ofta...
Det jag tycker är jobbigt är att var jag än är sa har jag aldrig alla vänner nära mig. Alltid sa saknas nagra, eller de flesta, och hur man än vrider och vänder pa sig för att fa det att ga ihop sa är det omöjligt. Tiden räcker inte till... Och det kommer alltid vara sa. Nu har ju jag turen att ha otroliga vänner, och väldigt manga. Men jag saknar er sa mycket!!!
Ni är bäst!!