Ainhoa

Tänk att vår lilla tjej har hunnit bli 15 månader redan! Sen vi kom till Warszawa har hon verkligen vuxit, och den jobbiga mammigheten är som bortblåst. Nu på dagarna spenderar hon ju mer tid med Amaya som inte går till förskolan och vi hittar på så mycket mer saker tillsammans. Vädret är bättre också så vi är mer utomhus vilket hon älskar.
 
Hon pratar lite grann, mamma, pappa, yaya (farmor som precis varit här), aya/ama (Amaya), flaska, fot, skor, strumpa, gurka, boll, ese (den här), Alfons, Ba (bamse), bye bye... 
 
Hon springer, klättrar, äter som en häst, älskar alla typer av bollar och har redan börjat försöka klä på sig själv. Vill bara leka med det som syrran leker med och älskar alla krämer, deodoranter, sminkgrejor och annat som finns i mammas badrumslåda. Toaletten är också väldigt interessant. Utomhus kan hon sitta i en gunga hur länge som helst och blir alldeles till sig när hon ser en hund. Eller vilket typ av djur som helst.  
 
Hon var världens lättaste bebis men nu har hon ett riktigt humör och när jag säger ifrån pekar hon med fingret mot mig och säger "nä, nä, nä!" Tonåren lär bli intressanta....
 
Vår lilla tjej som fortfarande väcker oss flera gånger på nätterna. Tur att vi älskar henne så! 
 
 
 
 

Tjejerna och vi

 
 
Vara fina, vilda, glada, bestamda och tuffa tjejer i Provence over nyar. Vilken lycka det var att kunna leka utomhus utan en massa lager med klader, mossor, vantar... Amaya har hunnit bli mer an 2.5 ar och pratar och filosoferar. Ainhoa har precis blivit 1 ar och ar just nu galet frustrerad over att inte vaga ga mer an nagra steg. 
 
 
Och har har ni oss. Lite aldre vi ocksa, kanske lite klokare. Helt klart trottare. Men fortfarande glada och lite vilda vi ocksa! 
 

Det har med amning

Det har inlagget skrev jag nagra manader efter att Amaya fotts. Jag vagade inte publicera det da, tyckte det kandes som om jag klagade alldeles for mycket (nu tycker jag inte alls att det kanns negativt!). Och klaga kunde man ju inte gora nar man antligen fatt sitt efterlangtade barn. Men sanningen ar den att jag aldrig riktigt trivdes med att amma forsta gangen. Borjade tidigt "dromma" om dagen nar det skulle vara ok att sluta.. Och sen kom bebis nummer tva och det har varit helt annorlunda. Ingen smarta, ingen mjolkstockning och ingen kansla av att vara last (beror sakert mycket pa att Ainhoa aldrig ammat for att det ar mysigt. Hon vill ata, gor det fort och sen ar det klart). Ar glad att jag fick en andra chans!
 
 
 
Med Amaya 2011
 
 
"Ja ni, att amma ar inte sa latt som det ser ut har jag fatt erfara. Forsta gangen Amaya tog brostet, alldeles nyfodd, sa trodde jag att vi fatt en bebis med tander! Men sa var det ju sa klart inte.

I borjan var det svart att amma for Amaya bara sov hela tiden och orkade knappt ata. Vi fick stalla klockan var tredje timme, kampa med att vacka henne och sen se till att hon inte somnade vid brostet. Efter ett snitt sa brukar ju mjolken komma lite senare an efter en vanlig forlossning och det hjalpte inte att ha en bebis som knappt sog nat.

Sa nar vi kom hem sa borjade jag pumpa. Endast for att stimulera mjolkproduktionen och jag tror det hjalpte. Men vilken stress att pumpa! Det tar tid och man sitter dar och raknar de fa dropparna som kommer och undrar om man verkligen har tillrackligt med mat till sin lilla bebis. Det var inte forran langt senare som jag fattade att en bebis suger bra mycket starkare an en pump. Som tur ar!

Jag dras fortfarande med problemen med mjolkstockning flera ganger i veckan. Och det gor ont! Fattar inte varfor det blir sa...

Men, det ar valdigt mysigt att amma nar det inte gor ont. Langa mysiga stunder med var tjej har det blivit, och tank vilken grej att ens kropp fixar sa att hon far den naring hon behover!

Andra tankar kring amning galler den har biten att man blir last. Ingen annan kan ju hjalpa till. Och hur mycket jag an gillar att amma sa ar det liksom lite jobbigt ibland. Likasa att man liksom aldrig vet hur mycket mat de fatt i sig vid varje tillfalle. Klarar hon sig ett tag nu, eller kommer hon vara hungrig igen nar vi precis kommit ut genom dorren? Jag tror att vi ar sa vana att kunna planera och kontrolera det mesta i minsta detalj att det har blir ett extra stressmoment. I alla fall har det kants sa for mig.

Trots allt detta sa ar jag sa himla tacksam att det faktiskt funkar! Lilltjejen vaxer ju sa det knakar och det maste ju vara ett gott tecken.

Hur har amningen funkat for er andra som har barn? Vilka ar era tankar? Hur lange ammade ni?"