Jag saknar den har tjejen

Ah vad jag langtar efter att fa vara mig. Inte bara mamma. Det har blivit valdigt mycket, eller faktiskt bara just det det senaste halvaret som ni sakert kan tanka er.
 
Jag langtar efter hon som hade tid och mojlighet att kla pa sig nat fint, som matchar handvaskan med sin outfit, hon som garna gar ut och ater och dricker lite champagne, hon som joggar och styrketranar, som tar ridlektioner. Hon som traffar kompisar och reser med jobbet. Hon som tycker att det ar sa kul att ga pa bio med sin man. 
 
Ibland, som idag, kanns det som om hon ar alldeles for langt borta. Jag hoppas att Warszawa kan radda mig annu en gang. 
 
 
For 100 ar sen, da jag inte visste att jag hade sa mycket tid. Och att jag faktiskt aldrig varit riktigt trott. 
 

Om att göra någonting annat, eller ingenting

Nagra tankar fran 2010, bara nagra manader innan jag blev gravid med Amaya. Nu har jag ju inte jobbat pa valdigt lange och kanner nastan tvartom, men vill garna hora era tankar om detta. Har ni slutat jobba under vissa perioder? Varfor, och vad gjorde ni istallet? Dela med er! 
 
 
"Det här kommer bli långt. Och säkert rörigt. Men för er som orkar läsa hela vägen så tar jag tacksamt emot era tankar, idéer och egna erfarenheter.

Jag är trött. Så otroligt trött. Ja, alltså inte sovtrött, utan mer sliten, kanske lite uppgiven och väldigt fed up. Jag behöver en break och tankarna snurrar nästan oavbrutet kring detta. Hur jag ska komma över den här tröttheten och bort från det här spåret som snart leder rakt in i en betongvägg. 

Jag har jobbat heltid sen jag var 19 år. Innan dess har jag sommarjobbat och jobbat extra på vardagarna sen jag var 15. Jag har aldrig haft ledigt längre än 3 veckor i sträck. Aldrig varit mammaledig (only in my dreams) eller varit mellan jobb. Inte för att jag tror att det är särskilt avslappnande, men det är någonting annat. När jag flyttade till London tog det 2 veckor innan jag började jobba. Och till Paris 2 dagar. Vid flytten till Warszawa har jag inte ens något minne av att jag var ledig alls. Grejen med mitt jobb är att jag är så flexibel att jag lyckas få ihop det ändå. Inte ens efter mitt livs värsta vecka då jag hann med både missfall och ett skadat knä inom fyra dagar så sa jag stopp. Två dagar, sen var jag tillbaks och kombinerade på något sätt läkarbesök och rehabilitering med jobbet.

Jag har haft perioder då jag jobbat 8 - 21.00, helger och ständigt tänkt på jobb. Andra perionder då jag varit på resande fot tre dagar i veckan. Och jag älskade det! Det gav mig så mycket. Men jag känner inte det längre. Jag presterar inte, inte efter mina egna mått. Är varken fokuserad eller motiverad. Och jag tror att jag behöver en riktig break.

Tid till att ta hand om mig själv. Komma i form igen efter dessa påfrestande sex månaderna som varit. Kanske testa yoga och ta lite privata ridlektioner. Ta hand om vårt hem och min man. Handla mat. Äntligen köpa gardiner och möbler till hallen. Vara mycket utomhus. Hinna med en till behandling i lugn och ro utan stress och dåligt samvete över jobbet. Satsa lite mer på polskan. Umgås lite med the ladies who lunch... Bli utråkad och längta efter jobbet. Komma tillbaks stark och nyfiken.

Men är det egentligen något man kan göra? Bör man inte bita ihop och göra sitt bästa? Det finns ju faktiskt de som har de sju resor värre och som inte har något val. De som har fysiskt tunga och tråkiga jobb. Det är ju inget fel på mitt jobb, det är ju egentligen hur roligt som helst. Och jag vet att jag är lyckligt lottat. Men det är inte det. Det är inte jobbet som gör att jag inte orkar. Men det är det enda som går att pausa. Så om man har möjligheten, borde man unna sig den då? För en arbetsmyra som mig, som alltid vill göra bra ifrån mig och helst imponera så är inte det här några lätta tankar.. Så dela med er av era tankar!  ♥"

 
 
 

Det har med amning

Det har inlagget skrev jag nagra manader efter att Amaya fotts. Jag vagade inte publicera det da, tyckte det kandes som om jag klagade alldeles for mycket (nu tycker jag inte alls att det kanns negativt!). Och klaga kunde man ju inte gora nar man antligen fatt sitt efterlangtade barn. Men sanningen ar den att jag aldrig riktigt trivdes med att amma forsta gangen. Borjade tidigt "dromma" om dagen nar det skulle vara ok att sluta.. Och sen kom bebis nummer tva och det har varit helt annorlunda. Ingen smarta, ingen mjolkstockning och ingen kansla av att vara last (beror sakert mycket pa att Ainhoa aldrig ammat for att det ar mysigt. Hon vill ata, gor det fort och sen ar det klart). Ar glad att jag fick en andra chans!
 
 
 
Med Amaya 2011
 
 
"Ja ni, att amma ar inte sa latt som det ser ut har jag fatt erfara. Forsta gangen Amaya tog brostet, alldeles nyfodd, sa trodde jag att vi fatt en bebis med tander! Men sa var det ju sa klart inte.

I borjan var det svart att amma for Amaya bara sov hela tiden och orkade knappt ata. Vi fick stalla klockan var tredje timme, kampa med att vacka henne och sen se till att hon inte somnade vid brostet. Efter ett snitt sa brukar ju mjolken komma lite senare an efter en vanlig forlossning och det hjalpte inte att ha en bebis som knappt sog nat.

Sa nar vi kom hem sa borjade jag pumpa. Endast for att stimulera mjolkproduktionen och jag tror det hjalpte. Men vilken stress att pumpa! Det tar tid och man sitter dar och raknar de fa dropparna som kommer och undrar om man verkligen har tillrackligt med mat till sin lilla bebis. Det var inte forran langt senare som jag fattade att en bebis suger bra mycket starkare an en pump. Som tur ar!

Jag dras fortfarande med problemen med mjolkstockning flera ganger i veckan. Och det gor ont! Fattar inte varfor det blir sa...

Men, det ar valdigt mysigt att amma nar det inte gor ont. Langa mysiga stunder med var tjej har det blivit, och tank vilken grej att ens kropp fixar sa att hon far den naring hon behover!

Andra tankar kring amning galler den har biten att man blir last. Ingen annan kan ju hjalpa till. Och hur mycket jag an gillar att amma sa ar det liksom lite jobbigt ibland. Likasa att man liksom aldrig vet hur mycket mat de fatt i sig vid varje tillfalle. Klarar hon sig ett tag nu, eller kommer hon vara hungrig igen nar vi precis kommit ut genom dorren? Jag tror att vi ar sa vana att kunna planera och kontrolera det mesta i minsta detalj att det har blir ett extra stressmoment. I alla fall har det kants sa for mig.

Trots allt detta sa ar jag sa himla tacksam att det faktiskt funkar! Lilltjejen vaxer ju sa det knakar och det maste ju vara ett gott tecken.

Hur har amningen funkat for er andra som har barn? Vilka ar era tankar? Hur lange ammade ni?"