Första tiden i Paris - del 2

För att läsa denna "serie" fran början, kolla in kategorin "Fran Stockholm till Paris via London".


Alla jobben som jag sökte var inom flygbolag eller affärsresande, grupper hade jag fatt nog av. Jag fick komma pa intervju pa alla fyra. Den här gangen kunde jag tillräckligt med franska för att inte behöva lära mig svaren utantill men den var väldigt langt ifran perfekt... Jag jobbade lördagar pa det „hemska stället" och kunde ga pa intervjuer pa mandagar. Lika nervös varje gang. Tänk om jag inte hittar? Tänk om jag inte förstar vad de säger..


Döm om min förvaning när jag erbjöds alla jobben. Lilla jag, som nästan inte kunde prata franska! Valde att ta jobbet hos BTI, samma arbetsgivare som jag haft i Stockholm. Jag skulle jobba som affärsresesäljare pa en bank. Var sa lycklig!! Killen som gav mig förtroendet och anställde mig är nu personalchef pa företaget som jag jobbar pa idag, jag är honom evigt tacksam! Sa upp pa det hemska jobbet, de brakade lite, försökte hävda att jag inte hade rätt att sluta men hade faktiskt ingen rätt att halla mig kvar. Det var med otroligt lätta steg som jag gick därifran efter sista arbetsdagen.


Nya jobbet var kul och utmanande. Jag pratade i telefon hela dagarna... pa franska! I början var jag rädd att chefen skulle fa klagomal "vem är det ni anställt som inte pratar franska?" Men det gick bra. Det var sa snälla och förstaende hela bunten och de älskade min brytning "ah, j'adore votre accent". Jag tror nog att det var mer än en „accent". En gang erbjöd jag en elektrisk biljett istället för en elektronisk biljett....


Att fixa bokningar och biljtter var inga problem men jag kämpade med att första var de vill aka! Speciellt med tag, herregud ni anar inte hur manga sma ställen det finns i Frankrike som jag aldrig hört talas om. Jag minns även nagon som ville aka till Varsovie. Varsovie??? Vad sjutton är det för ställe?? Later som Versailles men dit kan man ju inte flyga! Fick be kunden vänta och fraga mina kollegor som gav mig flygplats koden WAW. Jaha, Warszawa, Warsaw... men säg det da! ;)


Trivdes väldigt bra pa det här kontoret. Mitt i centrala Paris, vid Operan. Bara 20 minuter med metron, la ligne 7, till jobbet. Och underbara kollegor! Rosa och Stéphanie är mina tva absolut bästa kompisar i Paris och dom lärde jag känna här. Pa luncherna shoppade vi vid Operan eller pa Boulevard des Italiens. Mycket shopping blev det. Eller sa at vi pa restaurang. Inga mer matlador här inte. Cheferna var väl inga höjdare här heller men jag började vänja mig, jag jobbade ju i alla fall med det jag gör bäst.




Brorsan och jag pa Champs Elysée


Ungefär efter 9 manader sa ringde telefonen pa kontoret en morgon. Lisa, det är till dig. Jag svarade att jag tar inte telefon idag, jag ställer ju ut biljetter. Men jag tror inte det är en kund fick jag till svar... Vadda inte en kund? Jag har ju aldrig gett det här numret till nagon. Jag tog i alla fall samtalet (tacka gudarna för det!). Hej Lisa, jag heter Valérie och ringer fran TQ3 Travel Solutions. Du kanske har hört att vi ska öppna ett kontor i Paris ? Eh... jo visst har jag det (not!). Vi undrar om du vill komma pa intervju hos oss? Vad svarar man pa det? Jag som inte ens hade sökt nagot jobb. Men det klart jag tackade ja!

Jag var fortfarande helt förvirrad när jag kom till intervjun. Visste ju inte riktigt vad jag gjorde där. Inte var det mycket till intervju heller, de var mest dom som pratade och salde sitt företag till mig. Nytt kontor i La Défense, senaste teknolgin och en riktigt spännande utmaning. Fick till slut ett dundererbjudande med bättre villkor, bättre lön och en väldig välkomstbonus som tack för att man tog risken att vara med fran början, utan kunder.





Efter en kundpresentation - lilla jag till höger




La Défense


Jag älskade varje sekund pa nya jobbet. Vilken grej att vara med fran början. Vi var ett litet team som blev valdigt tighta, även med ledningen och vi gjorde verkligen bra grejor. „Snodde" viktiga kunder fran jättarna i branschen! Det här var 2004, och jag är fortfarande kvar. Har väldigt svart att se mig själv nagonstans än pa företaget som trodde pa just mig, och som sökte upp mig, och där jag jobbat pa nästan varena avdelning. Vilka erfarenheter jag fatt därifran, bada bra och daliga men alla har de gjort mig starkare. Tog flera ar innan jag fick reda pa varför det kontaktade just mig. Ibland lönar det sig att jobba hart. En chef pa BTI som var en av dom som startade upp TQ3 hade hört att det pratades positivt om mig och bestämde sig helt enkelt för att försöka fa med mig till nya företaget.


Privat sa hände det en massa grejor under samma period. Vi bodde kvar i samma lilla lägenhet som blev mindre och mindre för varje dag... Men det viktigaste handlade om helt andra saker.... Underbara saker som frieri och bröllop, men det far bli en annan historia. :)



Brorsan och D i Stockholm 2002

Första tiden i Paris

För att läsa denna "serie" fran början, kolla in kategorin "Fran Stockholm till Paris via London".

6 september 2002 kom jag alltsa fram till Paris. Min stora kärlek väntade pa mig pa Gare du Nord. Jag kände bara honom och var vän Mathieu som ocksa flyttat fran London bara tva veckor tidigare. Visst hade jag träffat nagra av Ds kompisar men eftersom jag inte pratade franska sa var det svart att fa nagon närmare kontakt.


Lägenheten som vi hade kändes sa stor och lyxig (en etta pa 35 kvm....).! Vilken standard jämför med London! Jag var sa kär att färgerna tycktes vara starkare, dofterna ljuvligare och maten smakade definitivt bättre! Röda underbara tomater... Dom minns jag!


Jag kom fram pa en fredag och pa onsdagen var det dags för mig att börja pa mitt nya jobb. Väldigt nervöst! Första dagen fick jag arbeta med min nya "team leader" som visade mig systemen och förklarade lite si sa där hur saker och ting fungerade. Hon sag ut som en riktig fransyska, pinnsmal med höga klackar, alltid klädd i kjol och rökte som en borstbindare. Hon var inte speciellt trevlig tyvärr, snarare tvärtom.


Andra dagen kom jag in pa morgonen och Stéphanie, fransyskan, meddelade att jag hade ju sett sa mycket av hur det gick till dagen innan sa det  var väl lika bra att jag började jobba pa riktigt. "Här har du en förfragan, en liten grupp som vill komma till Paris, du kan väl fixa det?" Jag tror inte jag fick fram nagot svar. Fixa det? Hur da hade hon tänkt sig? Men det var inte sa mycket att välja pa, bara att börja ringa runt till hotell och fraga om de hade rum lediga och fa prisuppgifter. Jag vet än idag inte hur jag gjorde, maste ha gjort bort mig saaaa manga ganger, men pa nagot sätt gick det. Med hjälp av ungefär 1000 post its överallt och snälla kollegor. Det bästa var en grupp som ville aka till Normandie och besöka „fromageries". Vet inte ens vad det heter pa svenska, ställen där man gör ost? Gud vilken utmaning, jag kunde absolut ingenting om ost... och knappt nagon franska! Jag hatade även när jag fick förfragningar fran grupper som ville komma i juli manad. Ingen i hela Frankrike förstod vad jag menade när jag försökte säga „Juillet"... juijee... Skämdes sa varje gang.




Familjen hälsar pa i Paris November 2002




Även om jag har fatt kämpa sa kan jag säga att det aldrig hade gatt utan mina kollegor. De hjälpte mig med fax som jag kunde anpassa efter varje förfragan och översatte at mig när det behövdes.De stöttade och pushade. "Mais bien sûr que tu peux Lisa!"


Organisationen pa det lilla företaget var väldigt annorlunda fran där jag jobbat i Stockholm och London. Eller det fanns snarare ingen organisation. Och chefernas ord var lag. Det hjälpte inte heller att man aldrig riktigt visste var man hade dom. Man kunde fa en utskällning bara sa där, mitt pa kontorer framför de andra. Jag hade nog tur, av nagon anledning sa gillade de mig sa jag klarade mig ganska bra. Men det var alltid roligare pa kontoret när de inte var där.


Tva underbara tjejer tog hand om mig pa en gang, Marie och Tifenn. Bada är fortfarande nära vänner idag, speciellt Marie. Jag lärde mig mycket om Paris och definitivt mycket franska tack vare dom och de gav mig mitt franska smeknamn "Lisette". De drog med mig ut pa caféer och restauranger och det gjorde liksom inget att jag bara förstod hälften, med dom kunde jag erkänna det. Efter nagra manader började även en till svensk tjej, Helena, och hon är än idag min enda svenska kompis i Paris.


Hemma i lägenheten var det ganska tomt. D jobbade den här tiden med utblidning av Air France personal lite överallt i världen. Fran slutet av september fram till jul jobbade han 2 veckor I Paris, resten av tiden var han pa resande fot. Chile, Miami, Montreal, Kina... Överallt utom hemma, vilket betydde att jag var ensam. Hade inte sa mycket val än att klara mig själv. Hittade ett gym i quartier latin dit jag gick flera ganger i veckan. Promenderade en massa i Paris, det är nog tack vare den här tiden som jag hittar sa bra i Paris! Försökte titta lite pa TV men sag bara bilderna, förstod inte alls vad de sa. Spenderade ganska mycket tid med Mathieu och Emmanuelle, hans flickvän som ocksa flyttat över fran London. Att ha dem där var en enorm trygghet, som en extra familj.




Jag trvides verkligen inte pa jobbet. Stämningen var hemsk och arbetsuppgifterna passade inte mig. Jag hade ett kontrakt som kallas CDD, Contrat Durée Détermnié. Min CDD var pa ett ar. Min arbetsgivare kunde inte säga upp mig under det aret men jag kunde inte heller sluta. Om jag inte hittade en arbetsgivare som erbjöd mig en CDI, Contrat Durée Indéterminé. En vanlig anställning alltsa. Jag hade lovat mig själv att söka nytt jobb sa fort min franska var tillräckligt bra. I mars stod jag inte ut längre och sökte fyra jobb.....

Paris - j'arrive!

För att läsa början pa den här historien, kolla in under kategorin "Fran Stockholm till Paris, via London".


Jag minns det som igar. Dagen när vi äntligen bestämde att det var dags. Vi var i Spanien pa semester och at middag pa en restaurang vid havet när D äntligen sa "Tycker du inte att det är dags för dig att komma till Paris nu?". Ääääntligen! För mig var det lika stort som om han hade gatt ner pa knä och friat.


Sa i juni 2002 fick jag äntligen användning av mitt dokument. Fick hjälp av alla underbara vänner att skriva CV och brev. Sen tog jag foton som skulle skickas med och vips sa var breven pa väg mot Paris. Fick flera negativa svar, hade inte väntat mig nagot annat. Skickade ju massor med brev till företag som inte ens sökte folk. Men sa en dag sa fick jag svar, fran en affärsresebyra som sökte folk till ett engelsktalande team. Perfekt! Var pa intervju i La Défense men tyvärr sa blev det ingenting, de bestämde sig för att organisera sig annorlunda. Bara att kämpa vidare.



Middag pa lilla balkongen i Paris

Sen kom det ett samtal. Ett företag som anordnade gruppresor till Frankrike för Skandnaviska resebyraer sökte folk. Kunde jag komma pa intervju? Jo men visst fick jag fram pa stapplande franska. Flög över kvällen innan intervjun och D och jag förberedde alla fragor vi kunde tänka oss att jag kunde fa och skrev ner alla svar som jag ville ge. Fyra A4 blev det och jag kunde alla svar utantilll. Skulle de fraga nanting annat sa visste jag att det var kört. Sa bra var inte min franska. Det var bara att hoppas pa det bästa.


Akte till Rue d'Enghien i tid.. Hade tid att kolla var kontoret lag och sen gick jag till ett café och gick igenom svaren en gang till. Intervjun var helt annorlunda mot nagon annan interjvu jag nagonsin gjort. Människan stallde knäppt en fraga till mig utan babblade pa oavbrutet i en timmes tid. Jag förstod knappt ett ord. Minns att hon pratade om "mutuelle". Nagot som jag senare fick lära mig är en extra sjukförsäkring.


Efter intervjun akte jag till Stockholm pa semester med D. Omöjligt att säga om det hade gatt bra eller inte. Och sen pa fredagen sa ringde telefonen hemma hos mamma och pappa „Lisa, det är till dig. Fran Frankrike". Oh my god! Nu gäller det! Det var den galna människan fran intervjun: „Vous cherchez toujours du travail? » Hm, ok, nu maste jag svara pa franska. « Eh, oui »

Och sa var det klart, jobbet var mitt och jag kunde fa börja i mitten pa september. Om bara lite mer än en manad sa skulle jag äntligen flytta till Paris och min älskling!

Vi firade med champagne pa terassen hemma hos mamma och pappa!




D och jag skalar i champagne efter samtalet fran Paris. Kolla in smilet.. och strumporna! ;)


Sa fort jag var hemma i London igen sa sa jag upp jobbet och lägenheten. Jag var otroligt lycklig att fa flytta till Paris, men oj vad jag skulle sakna London. Staden jag drömt om sa länge och där jag lyckats ta mig fram alldeles själv.


Och själva flytten... Ja ni, det var bara att packa mormors koffert igen. Men den här gangen fick jag aka fram och tillbaks flera ganger för fa över alla saker. Jag gav även bort massor med kläder till välgörenhet. Vissa klädesplagg angrar jag än i dag att jag gav bort. Hoppas att deras nya ägare uppskattar dom lika mycket som jag gjorde.


Fredag den 6 september 2002 var det dags. Jag jobbade min sista dag pa Air France i Wembley. Fick underbara presenter fran mitt team, ett fint silverarmband som jag fortfarande har kvar och 18 rosa rosor. En fran varje kollega.




Leaving party 1



Leaving party 2


Pa kvällen var det min tur att ta Eurostar fran Waterloo Station. Men ingen var där för att hjälpa mig med allt baggage ;) Vid 22-tiden kom jag fram till Gare du Nord med massor med väskor och 18 sorgsna rosor. D väntade pa mig vid perrongens slut. Vi kramades och jag började grata, lycklig över att äntligen vara där men samtidigt sorgsen över det och dem som jag lämnade bakom mig. 2 ar och tre manader i mitt underbara London och sa manga erfarenheter rikare.  Och nu väntade ett helt nytt äventyr.  




Sista bilden pa mig i London. Taxin till Waterloo väntar...