Syskonkärlek och saknad

Jag har ett helt annat lugn över att bryta upp igen den här gången. För min egen del tar jag det alltid med ro men de senaste gångerna har jag varit så orolig för barnen.Första gången vi lämnade Warszawa var värst, och det tyckte nog även Amaya. Hon var inte ens två men saknade livet och hemmet i Warszawa väldigt länge.
 
Sen gick det bättre och bättre i Sverige och hon trivdes på förskolan, och så bestämde vi oss för att åka tillbaka.... Men det gick över förväntan. 
 
Den här gången oroar jag mig inte så mycket alls. Kanske borde jag det? Vi kommer sakna deras förskola som är helt otrolig, så det känns ju så klart. Men jag känner mig så otroligt trygg i att tjejerna har varann. Hur det än går och vart vi än hamnar så har de varann på ett annat sätt nu än när Ainhoa var bebis. Och de uppskattar verkligen varandra. Känns fint att veta. 
 
 
 

Ibland maste man valja om

Vi har bokat biljetter. Jag spenderar den mesta barnfria tiden till att leta lagenheter och prata med maklare. Planerar hur vi ska packa och vad som ska fa folja med. 
 
Det blir inte alltid som planerat. Det ar for tufft utan pappa och make i huset. Alla saknar. Alla ar trotta. Sa nu aker vi till Warszawa. Vi blir borta hela varen, sen vet vi inte riktigt vad som hander. 
 
Nar det var som tuffast sa var det bara det har beslutet som gav mig energi. Sverige fick inte en rattvis start, men vi kommer tillbaks. Det har huset ar ju hemma nu, och det vantar pa oss. Tills dess ser vi nog alla fram mot nya aventyr, tillsammans! 
 
 

 
Honey, I'm coming home!

Det är som vanligt..

Ja ni, i eftermiddag rullar bilen mot Warszawa. Da ska den helst vara fullproppad med de där sista (men inte sa fa) sakerna som vi vill ha med oss. Jag jobbar. Mannen sover och ville inte bli väckt nan speciell tid. Vi har en massa att packa, maste hinna till posten och göra adressändring och dessutom hitta nat ställe där vi kan köpa alla kontrakt som behövs för att hyra ut lägenheten. För de ska fyllas i idag. Äta vore ju trevligt om vi hann ocksa.

Tidsoptimister? Javisst!

Ibland undrar jag hur det blev sa här. Mina föräldrar skulle ha packat klart bilen för en vecka sen... 




Ja alltsa sa här ser det inte riktigt ut, men det är lika kaotiskt!