Klädkris!

Alltsa helt allvarligt, jag har knappt nagot att satta pa mig trots valfylld garderob. Det var evigheter sen jag kande mig valkladd... Alla byxor sitter for tajt pa vissa stallen, och hanger lost pa andra... Manga skjortor sitter for trangt runt brostkorgen. Stickade trojor ar noppriga, skor slitna.. Min garderob hade helt enkelt sin peak runt ar 2009 cirka.. 
 
2010 blev jag gravid med Amaya och sen dess har det inte hant mycket. Gravidklader och amningsklader ar val egentligen det enda som kopts. Inget som jag egentligen tyckt varit kul.
 
Sa nu behover jag en massa nytt. Eller faktiskt  sa lite som mojligt, men som kan varieras mycket. Snyggare klader att ha som mammalediga (funktionella och bekvama, men samtidigt eleganta). Lite nytt till middagar, tjejkvallar och annat skoj. Skor, vad har man pa fotterna i detta land pa vinterna? Snygg hostjacka? Jag vet inte var jag ska borja, jag har halkat efter alldeles for mycket!
 
Hjalp mig! Kom med lite tips pa fa saker som kan fa mig att kanna mig som ny. Vill kanna mig fin igen, med klader som sitter bra. Brukade alltid ha ett gang nyckelplagg som alltid funkade, men det har jag inte langre.
 
 
 
En kvall i Prag for lange sen da jag minns att jag kande mig fin och valkladd utan att egentligen ha klatt upp mig.

Det har med amning

Det har inlagget skrev jag nagra manader efter att Amaya fotts. Jag vagade inte publicera det da, tyckte det kandes som om jag klagade alldeles for mycket (nu tycker jag inte alls att det kanns negativt!). Och klaga kunde man ju inte gora nar man antligen fatt sitt efterlangtade barn. Men sanningen ar den att jag aldrig riktigt trivdes med att amma forsta gangen. Borjade tidigt "dromma" om dagen nar det skulle vara ok att sluta.. Och sen kom bebis nummer tva och det har varit helt annorlunda. Ingen smarta, ingen mjolkstockning och ingen kansla av att vara last (beror sakert mycket pa att Ainhoa aldrig ammat for att det ar mysigt. Hon vill ata, gor det fort och sen ar det klart). Ar glad att jag fick en andra chans!
 
 
 
Med Amaya 2011
 
 
"Ja ni, att amma ar inte sa latt som det ser ut har jag fatt erfara. Forsta gangen Amaya tog brostet, alldeles nyfodd, sa trodde jag att vi fatt en bebis med tander! Men sa var det ju sa klart inte.

I borjan var det svart att amma for Amaya bara sov hela tiden och orkade knappt ata. Vi fick stalla klockan var tredje timme, kampa med att vacka henne och sen se till att hon inte somnade vid brostet. Efter ett snitt sa brukar ju mjolken komma lite senare an efter en vanlig forlossning och det hjalpte inte att ha en bebis som knappt sog nat.

Sa nar vi kom hem sa borjade jag pumpa. Endast for att stimulera mjolkproduktionen och jag tror det hjalpte. Men vilken stress att pumpa! Det tar tid och man sitter dar och raknar de fa dropparna som kommer och undrar om man verkligen har tillrackligt med mat till sin lilla bebis. Det var inte forran langt senare som jag fattade att en bebis suger bra mycket starkare an en pump. Som tur ar!

Jag dras fortfarande med problemen med mjolkstockning flera ganger i veckan. Och det gor ont! Fattar inte varfor det blir sa...

Men, det ar valdigt mysigt att amma nar det inte gor ont. Langa mysiga stunder med var tjej har det blivit, och tank vilken grej att ens kropp fixar sa att hon far den naring hon behover!

Andra tankar kring amning galler den har biten att man blir last. Ingen annan kan ju hjalpa till. Och hur mycket jag an gillar att amma sa ar det liksom lite jobbigt ibland. Likasa att man liksom aldrig vet hur mycket mat de fatt i sig vid varje tillfalle. Klarar hon sig ett tag nu, eller kommer hon vara hungrig igen nar vi precis kommit ut genom dorren? Jag tror att vi ar sa vana att kunna planera och kontrolera det mesta i minsta detalj att det har blir ett extra stressmoment. I alla fall har det kants sa for mig.

Trots allt detta sa ar jag sa himla tacksam att det faktiskt funkar! Lilltjejen vaxer ju sa det knakar och det maste ju vara ett gott tecken.

Hur har amningen funkat for er andra som har barn? Vilka ar era tankar? Hur lange ammade ni?"

Stockholm - Paris tur och retur

Om ni orkar läsa vad som antagligen kommer bli ett långt inlägg så kan ni här få en idée om hur det kan gå när man reser ensam med en tvååring och en 8-månaders på stand-by biljetter.

Vi åkte hemifrån vid sjutiden i fredags. All packning var klar och frukosten förberedd och intogs i bilen. In-checkningen gick bra, likaså säkerhetskontrollen. 
Inne på terminalen lekte vi (Arlanda är ju så bra!) och åkte rutschkana. Sen hälsade vi på morbror Erik som kom med flyget från Riga. 

Vi fick de två sista platserna till Paris (oj, hade inte förstått att det var så bokat...). Kände mig sen som den mest rutinerade tvåbarnsmamman när båda barnen sov innan vi ens kommit upp på maxhöjd. De sov i över en timme och jag satt och njöt av tystnaden, lite förvånad. Sen blev det mer livat när båda vaknade och ville äta men det gick bra! 

När vi landat förbannade jag mig själv lite som satt på Amaya converse. Väldigt orutinerat och rekommenderas ej. Fick knappt på henne skorna! 

Inne på terminalen får jag ett meddelande från mannen. Han är fast i ett möte och hinner inte med sin flight från Warszawa... Detta innebär 6 timmars väntan för tjejerna och mig på Charles de Gaulles terminal 1. Behöver inte berätta att jag var allt annat än glad... Men vad kunde jag göra? 

Har ni varit på terminal 1? Om inte, ni har inte missat något! Finns inte mycket att välja på när det gäller mat och absolut INGENTING för barn. 

Ska inte återberätta dessa timmar i detalj men här kommer lite punkter:

- jag hade baggagevagn OCH dubbelvagn och blev erbjuden hjälp tre gånger på hela dagen 
- fransoserna på restaurangerna var alla så arroganta som bara fransmän på CDG kan vara (vad är det med denna flygplats?!)
- bara Mc Donalds hade barnstolar 
- mannens flight var försenad 30 minuter och den sista timmen ville jag bara lägga mig ner och gråta 
- tjejerna var riktigt stjärnor! Jag kan alltid lita på dem när det gäller 

Här sitter mina resekamrater och äter lite fruktpuree:


Tillslut kom han i alla fall och vi kunde åka vidare mot norra Frankrike dit vi kom fram 15 timmar efter det att vi åkt hemifrån... 

Igår var det dags att åka hem igen. Jag förstod att dagen skulle bli lång när Amaya börjar kräkas när vi lämnar hotellet. Väl på flygplatsen får vi reda på att flighten är överbokad och att det är 10 andra stand by passagerare som alla har företräde framför oss. Här nånstans börjar jag tappa tålamodet.. 
Vi får trots allt gå till gaten där vi får veta att det är pas la peine, inte ens chans att vi får åka med. Känner mig helt uppgiven och vet faktiskt inte vad jag ska ta mig till. Ännu en dag på flygplatsen klarar jag inte av. 




Som ett mirakel så måste vi har träffat the employee of the year på denna flygplats som låter oss få åka via Köpenhamn fast vår biljett egentligen inte tillåter det. Äntligen är vi på väg bort från denna flygplats! 

Den här gången sover båda innan take off och jag får ett "bravo" från business killen i sätet brevid. Precis när vi lyft så börjar alla lamporna i kabinen slås av och på, och det kommer konstiga ljud ur högtalarna. Jag märker att vi slutat stiga... Efter ca 5 minuter får vi veta att det var problem med elen i kabinen men att det borde vara ok nu och vi kan fortsätta mot Köpenhamn (tack gode gud!). Men flygrädda jag tyckte inte att detta var särskilt roligt... Men den underbara kabinpersonalen hjälpte mycket! Vilken personal SAS har, så hjälpsamma allihop! 

På väg ner mot Köpenhamn får jag reda på att det är samma plan som ska vidare mot Arlanda. Great... Självklart innebär det en försening på en timme så att de kan fixa elen. Och ingen mat hade vi fått på flyget heller, den var slut när de kom till vår rad..

När vi äntligen landade på Arlanda hade båda tjejerna somnat, var tvungen att väcka dom så att vi kunde gå av. Stackars Amaya fick gå, och långt var det innan vi fick tag på en baggagevagn. Men bagaget fick vi (oväntat!) och utanför väntade morfar! 17.30 var vi hemma igen och då började Ainhoa kräkas...




Igår tänkte jag aldrig mer, men känner mig alltför väl. Finns så mycket platser och personer att besöka att vi säkert är på väg snart igen!!