När man ramlar

När det känns tufft, eländigt, orättvist, sorgligt, sa otroligt tröttsamt och faktiskt helt förjävligt ... när man inte vet hur man ska orka.. när man inte ser ljuset i slutet av tunneln... när man är arg och besviken pa livet av flera olika anledningar sa är det skönt att veta att de finns där. Vännerna alltsa.
 
SMS:en som tröstar, telefonen som gar varm, peppande ord. Kollegorna som inte fragar, men som bryr slg lite extra för att det syns att nagot gör ont. Nagon som hämtar en vid tunnelbanan när världen rasade för en liten stund och tararna kom. Nagon som tänker pa en, fast hon säkert är argare pa livet än jag själv just nu. Nagon som bara ringer och kollar hur det är, fast vi pratade igar. Nagon som finns där dygnet runt. Nagon som finns där fast hon är pa andra sidan jordklotet.

Vad skulle jag göra utan er? Ni hjälper mig pa fötter igen varje gang. 

 


Och mannen sa klart, min klippa i stormen. Alltid.