Parislisa

Nagot som jag kannt mig lite ledsen over att missa i och med att jag snittats med bada barnen ar det har overaskningsmomentet. Att "oj nu hander det" och sa far man aka in till BB. Tack vara att Ainhoa bestamde sig for att titta ut for tidigt sa fick vi uppleva det den har gangen fast det var bestamt att jag skulle snittas, sa det kandes faktiskt ganska kul.

 

Pa fredagen var jag pa kliniken for CTG. Hade en hel del sammandragningar sa man bad mig hora av mig om det blev varre och att komma tillbaks pa onsdag. Det var aven den har dagen det faktiskt bestamdes att det skulle bli kejsarsnitt igen. De gjorde ett ultraljud for att kolla arret fran forra snittet och det hade blivit valdigt mycket tunnare. Sa jag gick darifran med bekraftelsen att det skulle bli snitt men visste inte nar. 

 

Lordagkvall kom mannen hem fran sista tjansteresan som var planerad innan var lilla Pumpkin skulle komma. Sondag morgon vaknar jag och det kanns annorlunda. Sammandragningarna ar mycket starkare och gar hela vagen bak i ryggen. Mycket mer power liksom. De forsvann inte heller nar jag satt ner eller vilade. 

 

Jag lat det ga nagra timmar och sen ringde jag "min" barnmorska. Kande att jag inte ville stora, eller aka in och bli hemskickad. Men det var klara besked fran Irena - ak in nu! Nar jag namnde att jag bara skulle ata lunch forst sa blivt det ett valdigt bestamt nej. At inget, drick inget. Ak in nu. 

 

Sa det gjorde jag. Med en kompis. Vi kom val in vid 15-tiden skulle jag tro. Mannen stannade hemma och at up lunchen och tog hand om Amaya. Sa det blev ett nytt CTG och kompisen och jag babblade pa och jag tyckte att det var nog lite pinsamt att ha akt in, de skickar ju hem mig igen med all sakerhet. 

 

Men icke, blev tillsagt att ringa maken och att han skulle komma in med vaskan. Hoppsan liksom! Sa kompisen fick aka hem och ta med sig Amaya hem till sig (en trappa upp. Och det gick saaaa himla bra alltihop. Som jag hade oroat mig). Sjalv fick jag ett rum och ordern att sitta och vanta i tva timmar for nytt CTG, fick absolut inte ata eller dricka. Hade fortfarande svart att tro att de inte skulle skicka hem mig och laste bloggar och chattade med mamma pa Whatsapp (utan att namna nat om var jag var!). 

 

Sen kom mannen i alla fall och vi tittade pa varann och skrattade. Men gud, hander det nu liksom? Och vilken tur att du kom hem igar var min kommentar. Och tur aven att jag insisterat samma morgon pa att ladda batterierna i kameran. Hade knappt nagra magbilder sa vi korde en sista-minuten fotosession dar i rummet.

 

Vid 18.00 blev det CTG igen och nu hade Irena, "var" barnmorska, hunnut in. Och efter halvatiden sa var hennes kommentar "This looks serious. Are you sure you are not in pain". Det var jag inte, kanske jag ar en san dar som foder barn utan problem trots allt? Det lar vi aldrig fa veta men jag var glad att inte ha ont. 

 

Sa Irena stack ivag och pratade med doktorn som kom in och pratade med oss. Han namnde nat om 30 minuter och vi fragade om han skulle komma tillbaks om 30 minuter? Nej, vi gor kejsarsnittet om 30 minuter var hans svar. What? Shit! Mannen fick ringa kompisen och beratta att vi inte kommer hem i natt och sjalv fick jag byta om till den snygga bla skjortan. Fick en kanyl insatt och ja, sen rullade vi ivag till operation. Mannen var nog mer nervos an jag. Min nervositet kickade in nar jag kom in i operationssalen. Alltid lite obehagligt. 

 

Men allt gick jattebra och personalen ar riktiga stjarnor! Epiduralen sattes utan problem, sen kom mannen in och sen borjade de boka runt. Usch vad det ar obehagligt. Jag peppade mig sjalv genom att tanka att det ar obehagligt i nagra minuter, max tio. Sen ar hon ute. En naturlig forlossning kan ju sakert vara obehaglig i flera timmar... 

 

Och sen horde vi henne skrika! Och mina tarar kom. Sen fick vi se henne, sa liten! 19.25 ar hon fodd. Mannen gick med henne till rummet vid sidan om medans de fixade klart mig. Efter nagra minuter kom barnlakaren och berattade att hon var en 10-poangare. Det klart att hon ar tankte jag. 

 

Lakaren meddelade att det var tur att snittet gjordes nar det gjordes for arret var valdigt tunnt. Han lovade att sy igen ordentligt om jag lovade att vanta lite langre med nasta barn. Jag lovade pa hedersord. Sen fixade han aven sa att arret blev snyggare den har gangen. Ett riktigt proffs! 

 

Sen fick jag antligen halla henne, var lilla Ainhoa! En alldeles ny familjemedlem. Sa underbart fin och alldeles perfekt. Och den har gangen fick David stanna mycket langre och vi fick en massa vardefull tid tillsammans. Nar Amaya foddes fick jag bara ha henne hos mig i nagra minuter innan de gick upp pa rummet.

 

Nar jag kom upp pa rummet sa ammade jag och det gick hur smidigt som helst. Som om jag aldrig slutat. Konstigt det dar. Men jag ar evigt tacksam att slippa smartan och stressen fran sist.. 

 

Hon overaskade oss fran allra forsta stund lillasystern. Men vilken gladje det ar att just vi har fatt bli hennes foraldrar och hennes storasyster. Nu har det garr fyra veckor och det ar som om hon alltid varit har.