Känner mig som en förrädare
Den första jag ringde efter vi lite lagom chockade förstått att vi lyckats bli gravida på egen hand var min IVF-läkare här i Warszawa. Vi fick en sån himla bra kontakt. Det var henne jag gick till tom v.13 med Amaya men bytte sen till kliniken där hon föddes. Ångrade att jag bytte då och den här gången har jag stannat med min IVF-läkare och det känns jättebra.
Fram tills idag. Jag är på kliniken och har precis druckit den där hemska glykosblandningen. Och måste sitta här och vänta i två timmar. Med min stora mage...
Det känns inte rätt, de andra väntar på äggplock, inseminering, provresultat och vad det nu kan vara och jag känner mig lite som en förrädare.
Min kompis som också gjort IVF sa att om hon sett mig i väntrummet så hade det gett henne hopp. Jag vet i sjutton jag, själv hade jag nog mest känt avundsjuka och fått ännu en hemsk påminnelse om att jag själv var väldigt ogravid..
Lätt att vara efterklok. Det jag önskar jag kunde göra nu är att krama om dom allihop och säga att det kommer funka, er bebis kommer. För funkade det för oss efter alla dessa år så finns det hopp för alla andra här i väntrummet. Önskar att de visste det. Att jag vetat det då..
skriven
Utan att själv ens ha varit i närheten av samma situation och de känslor för med sig tror jag nog att det kan vara ganska tudelade känslor "betraktarna" upplever. Å ena sidan känner de säkert avund, men samtidigt även en gnutta hopp då de ser att ingenting är omöjligt och att mirakel, om man nu får lov att kalla det så, faktiskt sker!