Känner mig som en förrädare

Den första jag ringde efter vi lite lagom chockade förstått att vi lyckats bli gravida på egen hand var min IVF-läkare här i Warszawa. Vi fick en sån himla bra kontakt. Det var henne jag gick till tom v.13 med Amaya men bytte sen till kliniken där hon föddes. Ångrade att jag bytte då och den här gången har jag stannat med min IVF-läkare och det känns jättebra.

Fram tills idag. Jag är på kliniken och har precis druckit den där hemska glykosblandningen. Och måste sitta här och vänta i två timmar. Med min stora mage...

Det känns inte rätt, de andra väntar på äggplock, inseminering, provresultat och vad det nu kan vara och jag känner mig lite som en förrädare.

Min kompis som också gjort IVF sa att om hon sett mig i väntrummet så hade det gett henne hopp. Jag vet i sjutton jag, själv hade jag nog mest känt avundsjuka och fått ännu en hemsk påminnelse om att jag själv var väldigt ogravid..

Lätt att vara efterklok. Det jag önskar jag kunde göra nu är att krama om dom allihop och säga att det kommer funka, er bebis kommer. För funkade det för oss efter alla dessa år så finns det hopp för alla andra här i väntrummet. Önskar att de visste det. Att jag vetat det då..



1 Ellinor:

skriven

Utan att själv ens ha varit i närheten av samma situation och de känslor för med sig tror jag nog att det kan vara ganska tudelade känslor "betraktarna" upplever. Å ena sidan känner de säkert avund, men samtidigt även en gnutta hopp då de ser att ingenting är omöjligt och att mirakel, om man nu får lov att kalla det så, faktiskt sker!

Svar: Ja det stammer nog Ellinor. Generellt sa ger det ju hopp att de som forsokt lange lange tillslut lyckas. Men kanske inget man vill ha bevis pa i svara stunder i ett vantrum. Tack for din kommentar!
ParisLisa

2 mammaTEA:

skriven

Förstår precis vad du menar!

Svar: Det vet jag att du gor Tea!
ParisLisa

3 Miss Marie:

skriven

Åh, jag blir lite tårögd här. Själv behövde vi aldrig gå igenom det där, vi blev gravida snabbt själva, men i dagens samhälle är barnlöshet ändå så vanligt, och det gör ont i hjärtat att tänka på att vissa kanske inte får uppleva miraklet med barn. Det är ju verkligen inget man ska ta för givet!

Svar: Visst kanns det som om det ar vanligt? Jag har ju av forklarliga anledningar manga kontakter som har eller haft svart, men tycker nog att det generellt ar vanligt. Och det ar ju sa tufft. Och svart att prata om. Jag satt dar med tararna i ogonen, dels for de som sag sa nervosa och spanda ut. Men ocksa for att det var sa manga minnen som kom tillbaks. Nej, de sma underverken ar inget man ska ta for givet.
ParisLisa

4 Sofia:

skriven

Jag förstår dina känslor Lisa! Samtidigt som när man är väldigt ogravid så blir det nästan svårt att tro på människor som säger att det kommer att fungera, en dag. Men sluta inte säga det för det ger hopp, även om det är svårt att tro på det alla gånger. Kram!

Svar: Jag lovar att inte sluta, for i normala situationer sa borde det ge hopp. Vi forsokte ju faktiskt himla lange... Men sjalvklart forstar jag att det inte ar latt att se en mage i ett vantrum pa en IVF-klinik. Men man far aldrig ge upp hoppet, aldrig! Stor kram
ParisLisa

5 Jenny / Ekomamma i stan:

skriven

Förstår känslan, jag känner det som att det gått "lätt" för oss eftersom vi "bara" behövt göra tre försök för att få snart två barn. Och när vi var på kliniken för att sätta in lillasyskonets embryo så var E med då vi inte fick barnvakt och det var dubbelt kan säga. Dels roligt att få visa upp "vårt mirakel" som de kallade henne för personalen, men jobbigt när vi mötte andra som var där för behandlingar. Samtidigt var vi med om samma sak själva när vi skulle få tillbaka E, och jag minns att jag tänkte då att "hoppas att det där kan bli vi en dag - som är där för att få ett syskon till och med" och tänk att så blev det ju. :-) Ibland vore det trevligt med en kristallkula.

Svar: Ja du, en kristallkula hade varit bra när det var som jobbigast. Och konstigt hur man ser sig själv, att ni skulle haft det lätt bara för att det "bara" behövts tre försök.. Men det klart, innan Amaya hade jag nog tyckte lite så själv. Nu är jag helt plötsligt en sån som blev gravid utan hjälp, och utan att ens försöka aktivt. Och det har jag faktiskt fortfarande svårt att förstå!
ParisLisa

6 Emelie:

skriven

Jag förstår vekligen din känsla även om jag såklart inte förstår helt och fullt. Jag tror att det kan vara himla jobbigt för somliga att se din mage och jag tror att jag själv hade tyckt det var fruktansvärt jobbigt i den situationen MEN jag tycker verkligen inte att du ska ha dåligt samvete. Du om någon är så värd detta och jag är säker på att det, som din vän sa, ger en hel del hopp med.

Svar: Tack för dina fina ord! Känns konstigt att andra kan se en som en "sån som har lätt för att bli med barn". Även om det var en riktig överskning den här gången så kommer jag nog alltid känna att jag tillhör den andra gruppen efter alla år. Kram på dig!
ParisLisa

7 Isabelle:

skriven

Vilken underbar bild!

Svar: Tack! :)
ParisLisa

8 Tulip:

skriven

Ahhh...vad underbart att lasa att det ar syskon pa gang! Jattegrattis till er!!! Nar kommer miraklet? Kram fran Tulip

Svar: Hej Tulip! Vad kul att "se"dig här, och tack!!! Lillasyster är beräknad till 4 februari, så det blir 20 månaders mellanrum. Kram!
ParisLisa

9 susanne:

skriven

Jag minns att jag satt stormande nervös i väntrummet och inte kunde låta bli att kika lite på alla de babybilder som satt uppsatta i korridor och i ett litet album på bordet IVF kliniken. Det var ju bevis för att det faktiskt fanns en chans, kanske skulle det fungera? Du får tänka att du säkert var en sådan positiv bild för de andra på liniken den där dagen!

Svar: Tack for dina fina ord! Jag hoppas verkligen det. Och det fungerar ju faktiskt for det flesta, man onskar bara att man vetat det under den langa resans gang.
ParisLisa

Kommentera här: