Parislisa

För att läsa denna "serie" fran början, kolla in kategorin "Fran Stockholm till Paris via London".

6 september 2002 kom jag alltsa fram till Paris. Min stora kärlek väntade pa mig pa Gare du Nord. Jag kände bara honom och var vän Mathieu som ocksa flyttat fran London bara tva veckor tidigare. Visst hade jag träffat nagra av Ds kompisar men eftersom jag inte pratade franska sa var det svart att fa nagon närmare kontakt.

Lägenheten som vi hade kändes sa stor och lyxig (en etta pa 35 kvm....).! Vilken standard jämför med London! Jag var sa kär att färgerna tycktes vara starkare, dofterna ljuvligare och maten smakade definitivt bättre! Röda underbara tomater... Dom minns jag!

Jag kom fram pa en fredag och pa onsdagen var det dags för mig att börja pa mitt nya jobb. Väldigt nervöst! Första dagen fick jag arbeta med min nya "team leader" som visade mig systemen och förklarade lite si sa där hur saker och ting fungerade. Hon sag ut som en riktig fransyska, pinnsmal med höga klackar, alltid klädd i kjol och rökte som en borstbindare. Hon var inte speciellt trevlig tyvärr, snarare tvärtom.

Andra dagen kom jag in pa morgonen och Stéphanie, fransyskan, meddelade att jag hade ju sett sa mycket av hur det gick till dagen innan sa det  var väl lika bra att jag började jobba pa riktigt. "Här har du en förfragan, en liten grupp som vill komma till Paris, du kan väl fixa det?" Jag tror inte jag fick fram nagot svar. Fixa det? Hur da hade hon tänkt sig? Men det var inte sa mycket att välja pa, bara att börja ringa runt till hotell och fraga om de hade rum lediga och fa prisuppgifter. Jag vet än idag inte hur jag gjorde, maste ha gjort bort mig saaaa manga ganger, men pa nagot sätt gick det. Med hjälp av ungefär 1000 post its överallt och snälla kollegor. Det bästa var en grupp som ville aka till Normandie och besöka „fromageries". Vet inte ens vad det heter pa svenska, ställen där man gör ost? Gud vilken utmaning, jag kunde absolut ingenting om ost... och knappt nagon franska! Jag hatade även när jag fick förfragningar fran grupper som ville komma i juli manad. Ingen i hela Frankrike förstod vad jag menade när jag försökte säga „Juillet"... juijee... Skämdes sa varje gang.

Även om jag har fatt kämpa sa kan jag säga att det aldrig hade gatt utan mina kollegor. De hjälpte mig med fax som jag kunde anpassa efter varje förfragan och översatte at mig när det behövdes.De stöttade och pushade. "Mais bien sûr que tu peux Lisa!"

Organisationen pa det lilla företaget var väldigt annorlunda fran där jag jobbat i Stockholm och London. Eller det fanns snarare ingen organisation. Och chefernas ord var lag. Det hjälpte inte heller att man aldrig riktigt visste var man hade dom. Man kunde fa en utskällning bara sa där, mitt pa kontorer framför de andra. Jag hade nog tur, av nagon anledning sa gillade de mig sa jag klarade mig ganska bra. Men det var alltid roligare pa kontoret när de inte var där.

Tva underbara tjejer tog hand om mig pa en gang, Marie och Tifenn. Bada är fortfarande nära vänner idag, speciellt Marie. Jag lärde mig mycket om Paris och definitivt mycket franska tack vare dom och de gav mig mitt franska smeknamn "Lisette". De drog med mig ut pa caféer och restauranger och det gjorde liksom inget att jag bara förstod hälften, med dom kunde jag erkänna det. Efter nagra manader började även en till svensk tjej, Helena, och hon är än idag min enda svenska kompis i Paris.

Hemma i lägenheten var det ganska tomt. D jobbade den här tiden med utblidning av Air France personal lite överallt i världen. Fran slutet av september fram till jul jobbade han 2 veckor I Paris, resten av tiden var han pa resande fot. Chile, Miami, Montreal, Kina... Överallt utom hemma, vilket betydde att jag var ensam. Hade inte sa mycket val än att klara mig själv. Hittade ett gym i quartier latin dit jag gick flera ganger i veckan. Promenderade en massa i Paris, det är nog tack vare den här tiden som jag hittar sa bra i Paris! Försökte titta lite pa TV men sag bara bilderna, förstod inte alls vad de sa. Spenderade ganska mycket tid med Mathieu och Emmanuelle, hans flickvän som ocksa flyttat över fran London. Att ha dem där var en enorm trygghet, som en extra familj.

Jag trvides verkligen inte pa jobbet. Stämningen var hemsk och arbetsuppgifterna passade inte mig. Jag hade ett kontrakt som kallas CDD, Contrat Durée Détermnié. Min CDD var pa ett ar. Min arbetsgivare kunde inte säga upp mig under det aret men jag kunde inte heller sluta. Om jag inte hittade en arbetsgivare som erbjöd mig en CDI, Contrat Durée Indéterminé. En vanlig anställning alltsa. Jag hade lovat mig själv att söka nytt jobb sa fort min franska var tillräckligt bra. I mars stod jag inte ut längre och sökte fyra jobb.....