Hela havet stormar
Under mina ar sa har jag blivit av med fler chefer än vad jag ens minns. Det har inte berört mig speciellt. Men det här är annorlunda. Med risk för ett väldigt lang inlägg sa ska jag försöka förklara.
2005 da jag arbetade för den franska organisationen sa blev jag tillfragad om jag vill vara med i ett projekt för att förbättra vara processer och system. Jag blev jätteglad och tackade jag. Projektet leddes av en kille fran Europa organisationen - V. Redan första dagen visste jag att han hade mitt drömjobb - ett jobb som jag inte riktigt visste fanns tidigare men som verkade otroligt intressant och givande. Vi fick dessutom väldigt bra kontakt pa en gang!
2006 var V tillbaks i Paris en längre tid för ett annat projekt som jag inte var med i. Under den här tiden sa var jag under otrolig (nästan omännsklig) stress fran den franska organisationen och det kom till en punkt da allt brast. Tack vare V sa hittade jag motivationen igen, han var den som trodde pa mig, och peppade mig att kämpa vidare. När mina egna chefer behandade mig som skit (jo, det är sant) sa fanns han där. Han fick med med i ytterligare ett projekt under hans ledning och det tog inte lang tid innan jag var pa mitt vanliga jag igen.
Innan han lämnade Paris den gangen sa berättade han för mig att han skulle fa en ny tjänst och möjligheten att bilda sitt eget team pa Europa niva. Jag svävade pa sma moln när han sa att när jag är redo sa skulle han gärna vilja ha mig i sitt team, var jag intresserad? Om jag var!! Alla de timmar som jag jobbat för den franska organisationen sen dess, alla beslut som tagits angaende min karriär, har varit med en enda tanke - bli redo att jobba i Vs team.
Under den här tiden sa hjälpte V mig att ta beslut om nya tjänster jag blev erbjuden, han fanns alltid där när jag behövde rad och han höll mig informerad om utveckligen i hans team. Varannan manad fick jag ett mail eller ett samtal där han berättade att han inte glömt mig. Vi fick även möjligheten att jobba tillsammans med ytterligare 2 projekt under den här perioden.
Sen sa, äntligen i slutet pa 2007 sa kom samtalet jag väntat pa: Vi söker en ny person till mitt team. Yes! Jag var tvungen att söka som alla andra, V var väldigt noga med att allt skulle vara rättvist. Tvivlade inte pa att jag skulle fa komma pa intervju - men sen da? Tänk om det dyker upp nan okänd stjärna och snor "min' plats. Jag gick som pa nalar de langa dagarna som jag väntade pa beslutet. Tillslut sa ringde i alla fall telefonen: "Hi Lisa, I'd like to offer you a job". Vilken lycka!
Jag har aldrig angrat en endaste sekund att jag tog det beslutet. Jag har lärt mig otroligt mycket. V har en förmaga att motivera människor att göra deras bästa, utan att man känner nagon press. Jag har aldrig kännt den stress jag gjort i andra jobb, bara en positiv stress att vilja prestera och göra mitt bästa! Man känner sig väldigt trygg i hans team, man vet att han är där och hjälper till om det behövs, leder en pa rätt väg och man kan lita pa honom till 100%. Han lyckades dessutom bilda ett superteam där vi alla kommer otroligt bra överens, jobbar pa samma sätt och mot samma mal. Och vi har sa himla kul tillsammans!
Nu finns han inte där längre. Och vart lilla team splitras med största sannolikhet. Det later säkert drastiskt och överdrivet, det är ju ända bara ett jobb, men jag är sa himla ledsen. För honom, pa sättet som det hela skötts och for att det kanske aldrig kan bli sa här bra igen. Visst ordnar det sig, självklart! Men att jobba för V pa det här sättet och i vart team, det var verkligen nat exceptionellt. Och jag undrar om jag kan prestera pa samma sätt utan min coach? Det far framtiden utvisa. Just nu är det business as usual, men utan chef...
skriven
Usch, vilken tråkig situation... En kollega eller chef kan nästan kännas som en familjemedlem efter ett tag... Hoppas att du hittar styrkan ändå Lisa, du är stark! Kramar till dig från mig!