Parislisa

Jag minns det som igar. Dagen när vi äntligen bestämde att det var dags. Vi var i Spanien pa semester och at middag pa en restaurang vid havet när D äntligen sa "Tycker du inte att det är dags för dig att komma till Paris nu?". Ääääntligen! För mig var det lika stort som om han hade gatt ner pa knä och friat.

Sa i juni 2002 fick jag äntligen användning av mitt dokument. Fick hjälp av alla underbara vänner att skriva CV och brev. Sen tog jag foton som skulle skickas med och vips sa var breven pa väg mot Paris. Fick flera negativa svar, hade inte väntat mig nagot annat. Skickade ju massor med brev till företag som inte ens sökte folk. Men sa en dag sa fick jag svar, fran en affärsresebyra som sökte folk till ett engelsktalande team. Perfekt! Var pa intervju i La Défense men tyvärr sa blev det ingenting, de bestämde sig för att organisera sig annorlunda. Bara att kämpa vidare.

Sen kom det ett samtal. Ett företag som anordnade gruppresor till Frankrike för Skandnaviska resebyraer sökte folk. Kunde jag komma pa intervju? Jo men visst fick jag fram pa stapplande franska. Flög över kvällen innan intervjun och D och jag förberedde alla fragor vi kunde tänka oss att jag kunde fa och skrev ner alla svar som jag ville ge. Fyra A4 blev det och jag kunde alla svar utantilll. Skulle de fraga nanting annat sa visste jag att det var kört. Sa bra var inte min franska. Det var bara att hoppas pa det bästa.

Akte till Rue d'Enghien i tid.. Hade tid att kolla var kontoret lag och sen gick jag till ett café och gick igenom svaren en gang till. Intervjun var helt annorlunda mot nagon annan interjvu jag nagonsin gjort. Människan stallde knäppt en fraga till mig utan babblade pa oavbrutet i en timmes tid. Jag förstod knappt ett ord. Minns att hon pratade om "mutuelle". Nagot som jag senare fick lära mig är en extra sjukförsäkring.

Efter intervjun akte jag till Stockholm pa semester med D. Omöjligt att säga om det hade gatt bra eller inte. Och sen pa fredagen sa ringde telefonen hemma hos mamma och pappa „Lisa, det är till dig. Fran Frankrike". Oh my god! Nu gäller det! Det var den galna människan fran intervjun: „Vous cherchez toujours du travail? » Hm, ok, nu maste jag svara pa franska. « Eh, oui »

Och sa var det klart, jobbet var mitt och jag kunde fa börja i mitten pa september. Om bara lite mer än en manad sa skulle jag äntligen flytta till Paris och min älskling!

Vi firade med champagne pa terassen hemma hos mamma och pappa!

Sa fort jag var hemma i London igen sa sa jag upp jobbet och lägenheten. Jag var otroligt lycklig att fa flytta till Paris, men oj vad jag skulle sakna London. Staden jag drömt om sa länge och där jag lyckats ta mig fram alldeles själv.

Och själva flytten... Ja ni, det var bara att packa mormors koffert igen. Men den här gangen fick jag aka fram och tillbaks flera ganger för fa över alla saker. Jag gav även bort massor med kläder till välgörenhet. Vissa klädesplagg angrar jag än i dag att jag gav bort. Hoppas att deras nya ägare uppskattar dom lika mycket som jag gjorde.

Fredag den 6 september 2002 var det dags. Jag jobbade min sista dag pa Air France i Wembley. Fick underbara presenter fran mitt team, ett fint silverarmband som jag fortfarande har kvar och 18 rosa rosor. En fran varje kollega.

Pa kvällen var det min tur att ta Eurostar fran Waterloo Station. Men ingen var där för att hjälpa mig med allt baggage ;) Vid 22-tiden kom jag fram till Gare du Nord med massor med väskor och 18 sorgsna rosor. D väntade pa mig vid perrongens slut. Vi kramades och jag började grata, lycklig över att äntligen vara där men samtidigt sorgsen över det och dem som jag lämnade bakom mig. 2 ar och tre manader i mitt underbara London och sa manga erfarenheter rikare.  Och nu väntade ett helt nytt äventyr.